var små och mannen i familjen fortfarande fanns hos oss. Och även om
jag uppskattar familjen och mina vuxna barn idag, så är det inte utan
att jag faktiskt saknar den tiden ... för så många år sedan.
Men ikväll har jag saknat det mer än någonsin. Att ha barnen små och
få leva i den där lilla bubblan man ofta lever i när man är en riktig
familj ... då man hade något att säga till om, då mitt ord vägde tungt och
jag faktiskt stod rakryggad och skyddade de mina.
Visst hade man sina duster, visst bråkade barnen. Men ingen slogs, ingen
stod och skrek åt varandra, ingen var varken sämre eller bättre än
någon annan. Åtminstone inte i min familj.
Nu, efter så många år, är det nästan tvärt om. Jag tillhör fortfarande
en familj, men familjen tillhör inte längre mig. Mitt ord väger inte
längre något.
Ikväll känner jag av det starkare än någonsin.
Mina åsikter blir svagare och svagare ... medan andra runt mig får
starkare och starkare röster. Och jag hänger bara med ... som i ett
ekorrhjul. Jag har ingen aning om hur jag skall kunna stanna
det där hjulet. Det bara snurrar på ... medan jag blir snurrigare och
snurrigare.
Jag antar att det är så livet skall te sig. Ju äldre man blir desto mer tar
alla andra över, medan man själv inte vågar yttra sig om så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar