Och det hjälpte. Jag skrev och skrev. Jag mådde ganska dåligt i början, det var inte lätt att plötsligt bli arbetslös. Men jag gjorde det bästa av det ... sökte jobb, gick på intervjuer, fick avslag, fortsatte söka jobb ... och däremellan skrev en hel uppsjö av blogginlägg. 😊
Det var inte det allra lättaste. Jag upptäckte ganska snart att det var svårt att armbåga sig fram bland övriga arbetslösa, som verkade ha så mycket mer. Och framförallt kändes det som jag hade åldern mot mig. Vid ett par tillfällen fick jag till och med höra att företaget som jag sökt till förväntade sig en något yngre medarbetare.
Humöret gick upp och ner under denna tid. Så när jag fick ett samtal från ett företag jag sökt till, och fick beskedet att jag fått anställning, så grät jag av lycka. Kommer fortfarande ihåg känslan av att äntligen ha fått napp.
Jag började mitt nya liv på nytt företag ... och upptäckte till min stora glädje att jag stortrivdes. Mycket har hänt sedan dess, det har gått fyra år. Jag har både hunnit med att vara administratör och administrationschef. Organisationen har förändrats ett flertal gånger. Men jag har hängt kvar. Och trots att det varit lite oroligt och tråkigt när medarbetare fått sluta pga arbetsbrist, så har jag ändå trivts storartat med både uppgifter och kollegor.
Men nu är det plötsligt slut. Nu kom turen till vår lilla avdelning. Vår lilla "familj" splittrades och jag fann mig själv ... från en dag till en annan ... vara arbetslös. Nja, riktigt så snabbt gick det ju inte, jag blev istället arbetsbefriad. Men kontentan är detsamma. Jag är hänvisad till mitt köksbord, med datorn som främsta redskap, och jobbsökande i fokus. Hur det känns? Hemskt, hemskt, hemskt.
Även om den senaste tiden har känts orolig på företaget, har jag någonstans ändå hoppats på att slippa fler arbetslösa år och nya jobbsökningar vid min ålder. Trots att många säger att jobben finns där ute, så vet jag att det är mycket svårare att få nytt jobb ju äldre man är. Visst finns jobben. Men det finns också väldigt många arbetslösa ... och en hel del yngre som både hungrar och har energin till nya utmaningar. Med andra ord, deras armbågar är mycket vassare än mina. 😉
Nu är jag bara i början av mitt arbetssökande. Min första vecka hemma ... utan jobb. Så än så länge kör jag på att jag har semester. Jag har inte hunnit sörja företaget än, bara mina kollegor som är saknade.
Men nya äventyr väntar. Det finns en mening med allt, och när en dörr stängs så öppnas förhoppningsvis en annan på annat håll. 😉
