Då kan man kan tycka att livet börjat leka igen. Men nej ... sådan tur hade jag inte. Istället blev det mer allvar med min diabetes.
Det hela är ganska nytt. Jag fick besked om min diabetes för bara några månader sedan. Men inget blev gjort åt det då. Fick tabletter, men inget annat. Så jag tog själv kontakt med VC för att få hjälp med att lägga om min kost, och hur jag borde tänka. Och till slut fick jag komma till en diabetessköterska som kunde hjälpa mig vidare, som kunde berätta vad värdena skall ligga på och hur jag skall kunna kontrollera de.
Men det är ju inte det allra lättaste. Jag känner mig helt lost i det här. Det finns ingen som kan hjälpa mig när det inte fungerar, ingen jag kan bolla med ... och ingen jag kan luta mig mot.
Jag får inte umgås med barnbarnen, vilket ofta är de som ger mig styrka. Jag kan inte sitta i mitt eget kök och njuta av familjen. Istället sitter jag fast i rummet medan jag tittar på blodsockermätaren och inte har den blekaste aning om hur jag skall göra.
Klockan är 10 och jag skulle ha ätit mitt första mål klockan 8, inte ens det har jag fått till. Det här är såååå bra för mitt blodsocker ... eller not!!!
Frågar man mina barn så är jag bara en dramaqueen. Jag är ingen som behöver tröst, som behöver en ursäkt när man skällt på mig. Jag är ingen som har rätt att bli arg, ingen som har rätt att yttra sig ... Och absolut ingen som behöver gråta. För vad har jag att gråta för? Jag är ju bara pinsam.
Det är väl bara karma det här med att jag inte får blodsockermätaren att fungera som jag vill. För får jag inte rätt på maskinen, om inte mina värden blir bättre, om jag inte kan äta som jag skall ... då finns det inte så mycket mer att säga, eller hur?
