De gånger jag känner mig nere ... kanske t.o.m är lite ledsen ... svamlar jag en hel del, lite osammanhängande tycker säkert en del.
Ja, jag blev full i skratt när jag satt och läste mitt senaste inlägg. Inte för att det inte stämde, jag skrev ju vad jag kände. Men det blev nästan som två inlägg i ett. Jag vet inte hur jag fick ihop det. Fingrarna bara knackade på tangentbordet, och plötsligt fanns det en svamlande text hihi.
Dock mådde jag så mycket bättre när Alexander senare ringde upp och ville att farmor skulle komma på besök.
Så fick det bli. Efter maten tog jag, Beatrice och bilen en tur till Dennis och Dessi ... bara för att mötas av två solstrålar till barnbarn. Snacka om att jag mår braaaa i deras sällskap. 😀 Och även om det inte är så långa stunder man kan umgås med de små liven, eftersom de blir trötta och behöver komma i säng i någorlunda tid, så hjälper det till att få mig på så gott humör. Ja, jag mår så bäst just nu.
Nu blir det kaffe och lite mys framför datorn, innan jag kilar in och kramar kudden. Jag hoppas ni andra haft en bra Lördag och får en riktigt god natts sömn.
Sov gott alla ......
Jag har ingen aning om det är min sömnapné som spökar eller om något annat är fel. Men plötsligt befinner jag mig i en dimma, så pass mycket att jag tvingats jobba hemifrån delar av dagen. Det är ingen bra känsla alls.
Under alla mina år som arbetsför tror jag aldrig jag fått denna känsla tidigare av att inte räcka till, att inte duga, att inte klara av. Det blir en känsla av ensamhet, där jag inte riktigt vet vem jag kan anförtro mig åt och vad som är rätt och fel.
Trots att jag vet att fel har begåtts, så vet jag inte vad och kan inte rätta till det. Det blir en oduglighetskänsla, där jag blir mer och mer osäker.
Nu har jag arbetat hemifrån några dagar. Jag har varit effektivare än någonsin. Och det bästa av allt ... jag har sluppit frågorna.
Det är så mycket som hänt de senaste månaderna. Det är egentligen inte alls konstigt om man blir förvirrad och inte hänger med i svängarna. Jag har verkligen försökt. Men hur det än är så är jag inte 25 längre. Det tar tid för mig att lära mig nytt, och innan jag kommit in i det, så glömmer jag bort små enkla detaljer.
Jag har själv suttit med personal i åldersgruppen 18 - 65. Och den absolut bästa åldersgruppen att lära upp ligger på 25 - 40. Det är inte hugget i sten, det finns många undantag åt båda hållen. Men generellt är det så. Sen finns det så klart många andra fördelar med både unga och äldre. Men det TAR längre tid att lära sig ju äldre man blir.
Vilken kategori jag tillhör vill jag ha osagt. Jag har alltid trott att jag hörde till de snabbas skaror. Det är inte utan att mitt självförtroende fick sig en liten törn när jag nu upptäckte att jag faktiskt inte är "superwomen". 😉
Det är bara att gilla läget. Jag får väl se det positiva i detta också. Middagen blir ju inte lika sen när jag slutar 17:00 hemma vid köksbordet. 😑
Det är inte bara elände här. Det absolut friskaste jag har är mina älskade barnbarn. De växer, blir större och större. Och det går inte en dag utan att jag förundras över hur mycket de lär sig och alla framsteg de gör.
Zebastian drar fram som en virvelvind. Och varje dag gör han något som man inte sett tidigare. Hela ett år fyllda ... och jag fattar inte vart det här året har tagit vägen. Han är en gosse med väldigt mycket egen vilja. Han vet vad han vill och han är inte sen med att visa var "skåpet skall stå". 😁 Men ja, han är ett charmtroll ... som lindar alla kring honom runt sitt lilla finger.
Alexander har också blivit äldre och mognat. Hans verbala ordförråd kanske inte har hunnit riktigt ikapp än ... men han vet ... och han kan. Och han är inte heller sen med att visa vad han vill ... eller vad som är rätt och fel. Han är noga med att förklara att han faktiskt är fem hela år, när man säger att han inte är tillräckligt stor för något. hahaha
Han är mästare på bussar och busslinjerna. Jag tror banne mig att han skulle hitta till mitt jobb, eller mellan hans hem och farmor ... om man låtit honom åka själv. 😀
Ja, dessa små killar är två gyllene korn i min vardag. Och jag är så otroligt, otroligt tacksam att jag fått äran att bli deras farmor. 💓
Alltså, jag trodde min sista stund var kommen när det plötsligt vred och vände sig i magen. Det kändes som om någon bokstavligt talat satt inne i magen och högg mig med en kniv.
Det var för tre dagar sedan jag plötsligt fick kramp och grymt ont i magen. Det var kväll och jag satt hemma hos Dennis och Dessi och kved. Efter 2 alvedon och lite mer kvid, åkte jag hem igen. Ja, smärtan gick över, och dagen efter kände jag absolut ingenting.
"Bra" tänkte jag, tog en dusch och begav mig iväg till jobbet. Nej, det skulle jag inte ha gjort. Efter bara en timme kom smärtan tillbaka. Den här gången var den 10 gånger kraftigare och jag fick mer eller mindre halvligga över skrivbordet för att kunna se dataskärmen. Det gick så klart inte. Jag fick ringa efter Teddy ... tänkte att jag behövde komma hem och lägga mig ner en stund. Men som tur var tänkte Teddy ett steg längre. Så istället blev det ett besök på akuten. Som sagt ... det var tur. För smärtan blev starkare och starkare. Och när jag väl var på akuten hade jag så ont att jag både skrek och grät, om vartannat.
Jag kommer knappt ihåg något från besöket ... från början för att smärtan var så stark, mot slutet för att dubbla morfinsprutor gjort mig superhög UTAN smärta. Kan tala om att Teddy och Pernilla fått berätta ALLT jag sagt och gjort där jag låg i en sjukhussäng.
Ja, vad var det som hände då?
Jag fick vad man kallar för det berömda gallstensanfallet. Var det så det kändes? Det var en smärta likt inget annat. Just där och då så ville jag inte leva längre. Jag hade så ont att jag skulle kunna göra vad som helst för att slippa lida. Morfinsprutorna gjorde susen. När smärtan väl började ge sig av så var det en skön känsla, i den dimman skulle jag kunna leva för evigt. 😉
Mina värden var inte bra ... mycket på grund av smärtan. Och för att vara på säkra sidan att man kunde låta min gallblåsa sitta kvar i kroppen, så ville de ta nya prover dagen efter. Så ja, det var vad jag sysslade med igår ... låtit mig stickas och tryckas på.
Alla mina värden var återställda. Och rådet jag fick var att ta två Panodil och en Voltaren när smärtan dyker upp. Det var väl både bra och dåligt. Så klart vill jag inte opereras. Men samtidigt ... något orolig blir jag ju när jag tänker på att den olidliga smärtan kan komma tillbaka. Så nu blir det jag som har ett litet apotek med mig ... var jag än går. 😃
