BARNBARNEN

  Mellan varven står tiden helt stilla för mig. Varje dag är densamma, och det känns inte som att det händer så mycket nytt. Och sen tittar jag på barnbarnen och kommer på att "guuuu" vad tiden rusar iväg". 😀

Den sista tiden det här året har det hänt massor tycker jag ... Zebastian har fyllt 3 år, Adrian och Maximilian har hunnit bli ett helt år nu. Och mitt största barnbarn, Alexander, har blivit 7 år och började i första klass härom dagen. 
Jag förstår faktiskt inte var tiden har tagit vägen. Jag kommer fortfarande ihåg när Alexander kom till världen, och nu är han plötsligt en förstaklassare. Likadant är det så klart med de andra tre. Kommer ihåg spänningen när de kom till denna värld. Och nu är det tre små barn med mycket energi och väldigt stor nyfikenhet.

När jag umgås med barnbarnen eller bara sitter och kikar på de, så känner jag att jag är världens lyckligaste människa, som fått förmånen att bli farmor till dessa helt underbara killar. Alla svårigheter försvinner liksom när man jämför med barnbarnen😀.

Det är väl det här som är meningen med livet. Familjen växer och blir större. Barnen flyger ut och skaffar egna barn. Och på något sätt sluts cirkeln.
Det är detta som verkligen är livets efterrätt. 

Alexander 7 år

Zebastian 3 år

Adrian 1 år

Maximilian 1 år

HUR GÅR DET MED MITT ARBETSSÖKANDE

Under alla mina år som arbetsför har jag haft en del ströjobb. Men det finns faktiskt två jobb som jag haft ganska länge, där företagen ändrat konstruktion och avdelningar har blivit bortkopplade. Och därför står jag nu på samma ruta som för 20-30 år sedan. Måste ju säga att det inte är en skön känsla alls.
Jag trodde inte att jag för tredje gången skulle behöva armbåga mig fram på arbetsmarknaden, behöva bevisa, ytterligare en gång till, vem jag är och vad jag går för. Och nu känner jag att jag inte orkar kämpa längre, har inga krafter kvar.
Hade jag kunnat hade jag mer än gärna startat något eget, där jag kan sitta vid min egen dator och jobba hemifrån. Om inget annat hade jag inte behövt stånga mig fram bland alla ungdomar som också behöver ett jobb. Men nej, jag har ju inte den blekaste aning om hur jag skall gå tillväga med det.

Jag har aldrig varit rädd för att ta i, att börja nya anställningar, och att lära mig nytt. Det har alltid varit en utmaning för mig. Jag har klarat av det superbra. Och jag har tyckt att livet leker när jag fått ett jobb och upptäckt att jag är hur bra som helst på det jag gör. 
Men på något sätt så känns det annorlunda nu, antagligen för att jag blivit äldre. Jag vet inte varför, men jag känner mig inte motiverad längre.
Det är klart, jag vill fortfarande arbeta, och jag vill naturligtvis tjäna pengar. Men det är tufft att sitta flera timmar om dagen och söka än det ena, än det andra arbetet. Jag blir trött i huvudet, och jag känner inte att jag fungerar som människa när jag skall sitta så här.

Nu tänker jag att min trötthet och att jag inte orkar kämpa kan bero på hettan som är här just nu. Jag menar, vem orkar hålla igång när det är så här varmt? Ja, jag hoppas ju att jag får tillbaka lite av gnistan när det blivit lite svalare.

Och för tillfället handlar min mail mest bara om "Tack för din aktivitetsrapport till arbetsförmedlingen" och "Tack för din ansökan men nej tack".