Antibiotikan är avklarad. Men fortfarande har jag så pass mycket smärta, att jag både får ta Alvedon och starkare smärtstillande medel.
Något orolig är jag allt ändå. Smärtan i lillfingret börjar ge med sig. Men nu har jag börjat få rejält ont i armen. Det är så pass att jag inte ens kan nudda vid armen utan att jag flämtar eller hoppar till.
Jag som behöver båda mina händer för att kunna arbeta, känner mig mer eller mindre handikappad. Visst går det, men det tar mycket längre tid än normalt att utföra något på datorn.
Det är tur i oturen att jag har en förstående chef och kan jobba hemifrån. Med tanke på smärtan och de starka medicinerna är det ganska skönt att kunna ta en paus och lägga sig ner en stund om det skulle behövas.
På Fredag tas stygnen, och då skickas jag vidare till rehabiliteringen för att börja öva upp styrkan i handen.
Ja, det här visade sig bli en lång process. Efter ett par nya omläggningar, så har bandaget minskat. Och det är ju skönt det. För i takt med att det läker har det börjar klia väldigt mycket. Och det gör det ju värre med en massa varm bandage om näven.
