Jag är som strutsen

Klockan är över 3 på natten, och här sitter jag och är klarvaken. 
Det har varit några tuffa veckor och jobbiga dagar den senaste tiden. För ett par veckor sedan somnade min älskade mamma in. Och min höga ålder till trots bröt jag samman och kunde inte komma på hur jag skulle klara mig utan min mamma. Det kändes helt overkligt. Och jag tror fortfarande inte att jag riktigt har kommit över chocken.
Någonstans visste jag ju att det skulle hända. Men på något sätt var jag inte förberedd ändå.

Jag känner mig som en femåring på nytt. Jag vet, det går ju liksom inte att jämföra. Men för mig var det så starkt att jag bara kunde tänka "hur skall jag klara mig utan min mamma? Jag vill ha tillbaka min mamma".
Jag tror att de flesta känner likadant när de förlorar en närstående. Men som alltid är man väl lite ego. För det där händer ju bara andra, inte en själv.

Jag tröstar mig själv att hon inte led. Hon satt i fåtöljen och bara somnade in. Och det är i alla fall skönt att veta att hon hade det bra vid det ögonblicket. Jag kan fortfarande se henne framför mig, eftersom jag var där hemma vid det tillfället. Och det kommer nog att ta lång tid innan jag kan släppa de bilderna. Och det gör så ont ända in i själen.

Jag fasar för hur det kommer att bli när hon skall begravas. För i mitt huvud så finns hon fortfarande kvar hos oss som lever vidare. Jag vill inte riktigt tro på att det är som det är. Det blir liksom mer verkligt när vi väl sitter där i kyrkan. Och den tanken vill jag bara glömma.

Jag är som strutsen som gömmer huvudet i sanden.