JULAFTON 2019

Då har julafton 2019 både kommit och passerat. Detta året har nog varit det absolut stressigaste året någonsin. Trots att jag själv både haft 3 småbarn och eget hushåll, har jag nog aldrig varit med om att det varit så här jobbigt tidigare. Till att börja med så var jag ju hur sent ute som helst. Jag som brukar vara klar med julklapparna och till och med slagit in när November startar, satt i år och slog in klappar natten till julafton. Otroligt, eller hur?🤣

MEN ... julafton kom ändå och ja, jag hängde med. Jag började med en liten julfrukost hos sonens svärföräldrar. Det är alltid trevligt att träffa den släkten också, även om jag hade önskat att det varit utan all annan stress. hahaha 

Efter ett par timmars babbel, for vi vidare till min egen släkt, och anslöt oss till Dennis, Dessi och mina två äldsta och älskade barnbarn. Ja, det var ju där årets firande med god mat, Kalle Anka och tomten skulle vara.

Som vanligt var det mysigt att umgås med barnbarnen. Och i år var det lite speciellt, eftersom det tillkommit två små sparvar, Maximilian och Adrian.😍

När tomten delat ut klappar och gått, och vi fått i oss lite käk, tog Alexander plötsligt kommandot och började dela ut resterande paket. Han har blivit så himla stor. Även om han inte kan läsa än, så kan han ändå läsa en del namn ... Ja, det gick av bara farten. hahaha 

Barnen blev nöjda med sina paket i alla fall. Sen var de lugna ett bra tag, medan de undersökte allt de fått.❤

Hur gärna jag sen ville stanna ännu längre än vad jag gjorde, var jag bara tvungen att åka hem. Jag var så trött när all stress lagt sig. Så när jag väl kom hem däckade jag i sängen och sov stenhårt hela natten.

Jag har haft en super mysig julafton med barn, respektive och barnbarn. Jag älskar julen. Men nu har jag definitivt lärt mig att sätta upp mål för när allt skall vara klart nästa år. Jag vill kunna njuta av hela December utan en massa "måsten". 

Jag hoppas ni andra också haft en fin julafton med nära och kära. Nu skall ni vila och samla nya krafter. Det gör jag.

Ta nu vara på resten av julen, och var rädda om varandra.

SNART ÅKER DET AV

Nu har jag haft bandaget ett tag, varit på handkirurgen och fått omslaget utbytt. Och nu väntar jag bara på att stygnen snart skall tas av.

Antibiotikan är avklarad.  Men fortfarande har jag så pass mycket smärta, att jag både får ta Alvedon och starkare smärtstillande medel.

Något orolig är jag allt ändå. Smärtan i lillfingret börjar ge med sig. Men nu har jag börjat få rejält ont i armen. Det är så pass att jag inte ens kan nudda vid armen utan att jag flämtar eller hoppar till.

Jag som behöver båda mina händer för att kunna arbeta, känner mig mer eller mindre handikappad. Visst går det, men det tar mycket längre tid än normalt att utföra något på datorn.

Det är tur i oturen att jag har en förstående chef och kan jobba hemifrån. Med tanke på smärtan och de starka medicinerna är det ganska skönt att kunna ta en paus och lägga sig ner en stund om det skulle behövas. 

På Fredag tas stygnen, och då skickas jag vidare till rehabiliteringen för att börja öva upp styrkan i handen.

Ja, det här visade sig bli en lång process. Efter ett par nya omläggningar,  så har bandaget minskat. Och det är ju skönt det. För i takt med att det läker har det börjar klia väldigt mycket. Och det gör det ju värre med en massa varm bandage om näven. 

HANDEN KOM I KLÄM

Sitter och försöker komma på vad som egentligen hände.

Min lilla hund kom i slagsmål. Kanske inte direkt slagsmål, men han blev illa tilltufsad.Jag fick panik och glömde totalt bort hur man skulle få upp en hundkäke. Så jag gjorde det man INTE skall göra, och stoppade in handen i den andra hundens mun. Jo men visst. Det blev hundbett. Jag minns inte riktigt hur jag fick ut Milou från den andra hunden. Men långt om länge släpptes taget, Mulou sprang iväg och gömde sig, jag fick den andra hunden åt motsatt håll ... och först då märkte jag hur blodet sprutade från mitt finger. 

I all tumult hade jag först inte upptäckt att jag blivit biten. Hade all min fokus på att få loss Milou. Det var inte det allra lättaste. En stor hund, men jag glömde helt bort att vara rädd. Jag slet och drog ... Och använde varenda muskel i kroppen. Jag vet fortfarande inte om det var jag som lyckades få upp käken, eller om hon bara tappade greppet.

När jag ringt sonen och han kom, var det raka vägen till akuten, där de tvättade rent och lade ett förband.

Två dagar senare blev jag kallad till handkirurgen för en kontroll. Där bedömdes det att fingret måste öppnas upp och spolas. Så ja, jag blev inlagd ... Och här är jag fortfarande. 

Bedövning och spolning var inte så farligt. Då är det värre nu, eftersom de inte vet om spolningen har lyckats eller om det måste göras om. För varje gång bandaget öppnas och läkaren trycker på fingret, känns det som 1000 knivar i kroppen och att fingret går av.

Jag tröstar mig med att både jag och Milou ändå kom så lindrigt undan. Vi fick så klart uppsöka veterinär för Milou. Han fick såren omplåstrade och dräneringsrör instucket för att svullnaden skulle gå ner.

Vad jag har lärt mig av detta? Hmmm, aldrig stoppa in näven i en arg hunds mun. 😉

DÅLIG REPRIS

Jag har kommit in i något som bara kan kallas för en dålig repris. Ligger i sängen och försöker allt vad jag kan till att somna. Har inte någon större framgång kan jag säga. Jag bara vrider och vänder mig ... och tycker det är mest pina.

Det är ganska länge sedan jag kände något så här. Jag som håller igång ... och sen stupar i säng. Och mina snurrande tankar och funderingar över livets många törnar ... de bara växer och växer. Som sagt, det är ganska många år sedan jag gick igenom det sist. Och då minns jag att jag fram på småtimmarna äntligen fick någon timmes sömn  ... bara för att börja om på nytt igen nästa kväll.

Jag får ju hoppas på att denna dåliga repris inte håller i sig. Då vet jag inte vad jag gör. Kan ju inte gå ut och slå någon på käften. Även om det kanske skulle behövas. hihihi 

Jaha, vad hittar man på en sådan här natt då? Undrar om jag blir trött om jag sätter igång med lite städning. Det är ju så tråkigt att man slocknar av bara farten.

Jag hoppas i alla fall att ni andra lyckats med konststycket att få en god natts sömn, och vaknar utvilade i morgon bitti.

Sov gott alla

MUSICAL PÅ HÖG NIVÅ

En del av oss blir ju äldre och äldre för varje dag som går 😉. Men sinnet och minnena är yngre än någonsin. hihi
Så för några dagar sedan var jag på musical, Grease, som hade filmpremiär sent 70 tal.

Jag älskade den filmen när den gick på bio, tror jag såg den 7-8 gånger 😀. När den gick som musical för några år sedan, var jag så klart tvungen att kolla in den. Och nu igen ... den var precis lika bra som tidigare. 😃
Det skilde sig något för hur de olika scenerna var upplagda. Men musiken är ju så himla bra. Och i en stor salong, med den akustiken ... wow säger jag bara.

Nytt jobb

Då var det dags. Jag börjar ett nytt arbete och sitter just nu på tåget mot Helsingborg. Det är kanske lite långt. Men jag kände att jag inte har råd att tacka nej. Vem vet ... detta kanske är rena drömmen. 

Jag har haft tur ändå, behövde inte gå arbetslös så länge.Det är första gången jag åker tåget dit, så jag hoppas jag hittar rätt. Ja, alla som känner mig vet vilken virrpanna jag kan vara ibland. hehe

Är både lite orolig och spänd på vad den här dagen har att erbjuda. 

Nu skall jag sitta och njuta av tågfärden

Ha en bra dag alla, och ta vara på er. 🙂

DET HÄNDER IGEN

Anledningen till att jag började blogga för ett antal år sedan var för att jag ofrivilligt blev arbetslös. Det var min son som uppmuntrade mig, och menade på att jag kanske behövde skriva av mig.
Och det hjälpte. Jag skrev och skrev. Jag mådde ganska dåligt i början, det var inte lätt att plötsligt bli arbetslös. Men jag gjorde det bästa av det ... sökte jobb, gick på intervjuer, fick avslag, fortsatte söka jobb ... och däremellan skrev en hel uppsjö av blogginlägg. 😊
Det var inte det allra lättaste. Jag upptäckte ganska snart att det var svårt att armbåga sig fram bland övriga arbetslösa, som verkade ha så mycket mer. Och framförallt kändes det som jag hade åldern mot mig. Vid ett par tillfällen fick jag till och med höra att företaget som jag sökt till förväntade sig en något yngre medarbetare.
Humöret gick upp och ner under denna tid. Så när jag fick ett samtal från ett företag jag sökt till, och fick beskedet att jag fått anställning, så grät jag av lycka. Kommer fortfarande ihåg känslan av att äntligen ha fått napp.

Jag började mitt nya liv på nytt företag ... och upptäckte till min stora glädje att jag stortrivdes. Mycket har hänt sedan dess, det har gått fyra år. Jag har både hunnit med att vara administratör och administrationschef. Organisationen har förändrats ett flertal gånger. Men jag har hängt kvar. Och trots att det varit lite oroligt och tråkigt när medarbetare fått sluta pga arbetsbrist, så har jag ändå trivts storartat med både uppgifter och kollegor.

Men nu är det plötsligt slut. Nu kom turen till vår lilla avdelning. Vår lilla "familj" splittrades och jag fann mig själv ... från en dag till en annan ... vara arbetslös. Nja, riktigt så snabbt gick det ju inte, jag blev istället arbetsbefriad. Men kontentan är detsamma. Jag är hänvisad till mitt köksbord, med datorn som främsta redskap, och jobbsökande i fokus. Hur det känns? Hemskt, hemskt, hemskt.
Även om den senaste tiden har känts orolig på företaget, har jag någonstans ändå hoppats på att slippa fler arbetslösa år och nya jobbsökningar vid min ålder. Trots att många säger att jobben finns där ute, så vet jag att det är mycket svårare att få nytt jobb ju äldre man är. Visst finns jobben. Men det finns också väldigt många arbetslösa ... och en hel del yngre som både hungrar och har energin till nya utmaningar. Med andra ord, deras armbågar är mycket vassare än mina. 😉

Nu är jag bara i början av mitt arbetssökande. Min första vecka hemma ... utan jobb. Så än så länge kör jag på att jag har semester. Jag har inte hunnit sörja företaget än, bara mina kollegor som är saknade.
Men nya äventyr väntar. Det finns en mening med allt, och när en dörr stängs så öppnas förhoppningsvis en annan på annat håll. 😉

MINA TVILLINGBARNBARN

Får jag presentera Adrian och Maximilian, de två nyaste tillskotten i familjen.
Två hela månader för tidigt kom de. Men oj, vad de gjort framsteg på bara två veckor.
Det går inte en dag utan att jag tackar de lyckliga stjärnorna att allt har gått så bra som det gjort.
Jag ber till högre makter nästan dagligen att det inte skall tillstöta något. Jag vet ju att allt är okej, att de får den bästa vården ... och att personal håller koll på Adrian och Maximilian dygnet runt. De kan inte vara på ett bättre ställe just nu. Allt är bara en farmors oroliga sinne. Alla deras värden är bra och det enda som behövs nu är att de får växa till sig. Och det får de på sjukhusets neonatalavdelning.
Måste ju säga att det är en fantastisk sjukvårdspersonal vi har. Vi klagar ofta när vi inte får rätt vård och hjälp ... ja, även jag tillhör den skaran. Men när det väl gäller, så är jag glad att vi har den sjukvård som vi har.
Tvillingarna har lång väg kvar innan deras vikt är så pass att de kan komma hem. Men så länge de gör framsteg är vi alla glada. Och under tiden finns deras föräldrar vid deras sida.

Jag längtar som en tok till den dagen kommer då jag får hålla mina två minsta barnbarn i min famn, få dofta deras ljuva babydoft ... och få hålla deras små händer i mina.
Tänk att en känsla och kärlek kan vara så snabbt intensiv, jag älskar de redan runt hela universum. 💓💓

Adrian väger idag 1350

Maximilian väger idag 1320

ALEXANDER

Mitt älskade barnbarn har haft stora svårigheter, trots sina unga år. Vi har länge misstänkt att Alexander hade någon form av diagnos. Därför sattes det igång utredningar, efter föräldrarnas eget önskemål.
Alexander är en genomsnäll kille. Men i hans 6åriga lilla huvud blir det ofta kaos ... då blir han arg och ledsen, slår och skriker ... och stänger helt av när man försöker prata honom tillrätta. Han klarar inte av när det är för mycket folk, och nya människor är det absolut inte tal om.
Dessi och Dennis brottas dagligen med vardagliga ting, som inte går som Alexander tänkt sig. Jag som själv levt med "barn med särskilda behov", vet hur ansträngande och tröttsamt det är, och hur ensam man ofta känner sig i de olika situationerna.

För ett litet tag sedan fick de så beskedet. Alexander har Autism, och en ospecificerad utvecklingsstörning. Man skulle kunna tycka att ett sådant besked rämnade hela vardagen och man blir förvånad. Men nej, det blev snarare en lättnad. Vi visste ju att det fanns något. Och det är skönt att man nu vet vad som ligger till grund för alla problem som de stött på i sin vardag.
Det har inte blivit lättare. Ju äldre Alexander blir, desto svårare blir det att hantera problem som dyker upp. Men en sak har förändrats ... nu kan de få den hjälp de så desperat behöver. Mycket måste de givetvis göra själv. Dessi har skrivit milsvis långa brev till olika instanser. Det har varit allt från försäkringskassan till skolväsendet, till försäkringsbolag. Ja, informationen måste gå fram till alla som kan tänkas ha något som kan hjälpa Alexander. Trots att jag varit en del i vardagen och sett det mesta, kom det en liten tår när jag läste vad Dessi skrivit. Det är en sak att ta dagarna som de kommer ... men en helt annan att faktiskt läsa vad som händer i de olika situationerna. Ja, det berörde mig riktigt starkt.

Jag älskar den lilla parveln ... ända till månen och tillbaka. Och det är så svårt att se hur han kämpar mot sina inre demoner, och hur hans föräldrar försöker göra det så bra som möjligt.
Nu skulle Alexander egentligen börjat förskoleklass. Men för att göra det bästa för Alexander och låta honom mogna till sig, har det beslutats att han skall avvakta med det och går istället kvar på förskolan ett år till. Det tror jag är det absolut bästa beslutet. Då får han tid på sig att bli säkrare, och får förhoppningsvis en riktigt bra skolstart ... när tiden väl är där.

💓 farmors hjärta 💓

EN STOR DAG

Plötsligt händer här saker i rasande fart.
Det absolut största är att jag, två månader för tidigt, har blivit farmor igen.
Det var ju inte riktigt meningen att de skulle komma än. Teddy och Pernilla åkte in för en extra koll, eftersom Pernilla hade väldigt ont och det tryckte neråt. Och ja, det var ju en himla tur. För tidigt i morse kom två härliga små killar till världen.
Det var inte utan att jag var orolig. De små liven behövde ligga kvar ett tag till ... kändes det som. Men med dagens teknik och allt vad det innebär så mår de alldeles utmärkt ändå, både mor, far och söner mår finfint. 💖

Det spritter i hela kroppen av glädje, och jag längtar tills jag får hålla de i mina armar. Nåja, det lär väl dröja ett tag eftersom de ligger i kuvös. Men den som väntar på något gott ...... 😀
Fast jag kan i alla fall åka dit och kika på de lite. Och det lär jag inte vänta på. hihi

Så nu kan jag med stolthet säga att jag är fyrabarnsfarmor. 💗💗💗💗

TVÅ ÅR!

Att tiden rusar iväg alltför snabbt ibland, det vet vi ju alla. Men själv brukar jag inte känna av åren så snabbt. Inte förrän någon av mina nära och kära fyller år.
Den här gången är det mitt älskade barnbarn, Zebastian, som nu har hunnit bli två hela år. Alltså, jag förstår inte var tiden har tagit vägen. Det känns som det var igår den lilla spjuvern kom till världen. Och nu är det en egen liten varelse ... med egen personlighet, och en egen vilja. Och en stark vilja ... det har han. 😀
Han är så himla charmig. Så även om han hittar på bus, kan man inte annat än le åt honom. Han gillar verkligen att vara i centrum, och suger åt sig all uppmärksamhet han kan få. 💗

Igår var det tid för två års kalas och öppnande av paket. Det låg ganska många på bordet framför honom. Med lite hjälp så öppnade han paket efter paket. Ända tills han kom till det paket som snabbt blev favoriten. Dennis och Dessi hade köpt en Greta gris bil till honom, med figurer och tillbehör. Och som den Greta gris fantast som Zebastian är, så glömde han totalt bort att han hade ett paket till att öppna. 😀 Han släppte inte bilen ur sikte. Det var helt uppenbart att detta var en högt älskad present. 💗

Jag är övertygad om att Zebastian hade en magisk kväll. Och firandet fortsätter på Söndag, när han bjuder till ordentligt kalas. 😃

TANKAR I SOLEN

Tänk att man nu kan sitta ute och fundera på om man skall ta av sig koftan. Sitter här i solen och funderar på livets alla nycker.
Just nu är tankarna på mina två minsta barnbarn ... som inte ens sett dagens ljus än. Pernilla och Teddy var på ultraljud igår. Och när de kom hem fick jag äntligen se bilder igen. Och som de har vuxit där inne i mammas värme. 😃

Man tycker ju att tiden går såååå sakta när man väntar på att Oktober skall komma.  Men faktiskt ... det har gått ganska snabbt ändå sedan jag fick beskedet att jag skulle bli farmor igen.
Jag har svårt att ta in att jag blir tvillingfarmor. Och till jul ... när tomten kommer på besök ... då har jag FYRA barnbarn och få mysa med.😍

Nu skall jag mysa vidare med solen. Man får ju passa på ... medan solen är framme, och man har lunch.

Tjingeling

PRECIS SOM DET SKALL VARA

Helgen är slut och alla i familjen mår riktigt bra. Så nu har dramat övergått till en superhärlig Söndag istället ... med familjemys, barnbarnsmys, trevlig middag och lite kvällssnack. Ja, allt är precis som det skall vara.
Efter svärdotterns näringsbrist i Fredags har vi nog alla varit lite på vår vakt, så inget illamående eller andra konstigheter skulle inträffa. Och i alla fall jag kommer ju att skicka iväg henne till sjukan vid minsta grej ... hellre en gång för mycket än en gång för lite. Jag är så himla lycklig att ha fått tillbaka en glad svärdotter, och att både hon och Piff och Puff mår strålande bra. 😀

Och lägenheten då?? Jodå, jag stortrivs i vårt nya boende. Även om inte allt är på plats än, så trivs jag bättre och bättre för varje dag som går. Det är fortfarande lite smådetaljer som skall handlas, lite nya gardiner och andra små detaljer så att det verkligen känns som nytt. Och jag är snart i hamn. 😃
Det tar sin lilla tid. Och man hinner inte med så värst mycket per dag ... man har ju ändå de vanliga vardagsbestyren. Men det var får ta den tid det tar. Jag har ingen brådska, skall inte med något tåg alls. 😉

Nu tänker jag säga godnatt och krypa till kojs. Det blir en ny och spännande dag i morgon ... som sätter igång redan halv 6.
Jag hoppas ni haft en strålande helg, med mycket mys med nära och kära.
Ha en riktigt god natts sömn med vackra drömmar.

Kram på er.

DRAMAFREDAG

Det normala är ju då att man arbetar en vecka. Och när Fredagen kommer käkar man middag och kopplar av på kvällen ... efter en lång arbetsvecka.
Nja ... så har det inte varit för mig minsann. Så nu skall jag berätta om min Fredag kväll, som jag spenderade tillsammans med svärdottern.
Jag måste skriva av mig ... och jag vet att hon behöver ha något att göra, alltså ... läsa blogg. 😉

De allra flesta vet ju redan att jag skall bli farmor till tvillingar. Det blir första omgången för Teddy och Pernilla.
Att vara gravid kan vara hur mysigt som helst. Men ingen graviditet är den andra lik. Och har man en jobbig graviditet så kan det ställa till väldigt mycket oreda, innan de små liven gör sin entré.
I Pernillas fall har det varit allt annat än lätt. Hon har inte fått behålla varken mat eller vätska under de senaste dagarna. Piff och Puff (det får de heta tills vi vet om det blir flickor eller pojkar, hehe) har mått alldeles utmärkt. De har ätit, bråkat, sovit och hickat. Det har varit värre med deras mamma, som har blivit svagare och svagare.
Idag blev det så pass att jag uttryckligen sa till de att åka iväg. Det var antingen det eller att jag skulle ringa ambulansen. Jag blev riktigt orolig, när jag såg hur svag Pernilla plötsligt var.
Och tur var väl det, för det blev dropp ganska omgående när de landat på sjukhuset.
Ett par timmar senare avlöste jag Teddy. Och då såg jag direkt att hon mådde så mycket bättre av att ha fått en påse dropp. Men det var inte nog ... skulle det visa sig. Nej, hon behövde ytterligare dropp ... och ytterligare efter det.
Både jag och Pernilla var ganska trötta. Men vad gör man? Det var bättre att hon var på sjukhuset och fick den bästa vården.

Det skulle visa sig att de faktiskt ville behålla henne över natten. Visst, tråkigt för Pernilla, och snopet att behöva åka hem utan henne. Men samtidigt så skönt att hon fick hjälp och att hon nu har fått tillbaka en del av färgen och humöret. Och det kanske bästa av allt. Hon fick bekräftelse på att Piff och Puff mådde hur bra som helst, och hade bra och kraftiga hjärtljud. Tror även Pernilla andades ut lite där. 😃

Och ett riktigt gott råd till dig Pernilla. Bry dig inte om vad vi andra runt dig tycker och tänker. Du känner din kropp bäst. Lilla minsta oro ... ÅK IN. BÄTTRE EN GÅNG FÖR MYCKET ÄN EN GÅNG FÖR LITE.
Vi vill inte att du blir så sjuk igen. Du är alldeles för värdefull för det. 💓

ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN ...

Detta är helt galet alltså.

Trodde ni att flytten var det allra allra bästa som hänt på länge ... nej, då får ni tänka om. hihihi

Ni som känner mig vet ju var jag lägger mitt fokus. De två viktigaste figurerna är mina älskade barnbarn, Alexander och Zebastian. Därför nådde glädjen inga gränser när jag plötsligt en dag fick beskedet av Teddy och Pernilla att jag skulle bli farmor igen. Yes, ni läste rätt. Jag skall få bli farmor för tredje gången. Hur härligt är ändå inte detta?

Dock mådde Pernilla väldigt dåligt i början och vi blev lite oroliga. Så Teddy bestämde sig för att ringa och få till stånd ett tidigt ultraljud. Och efter lite tjat från den här farmodern, fick jag lov att följa med. Jag skall villigt erkänna att jag var orolig eftersom Pernilla mått som hon gjorde. Även om måendet är väldigt olika från fall till fall, så tyckte jag nog ändå att Pernilla mådde extremt dåligt.

Jodå, jag följde med. 😀

Vi kom in i ett litet rum, med storbildsskärm och allt. Det var jättetjusigt. hehe

Till en början trodde jag verkligen att det var något fel. Barnmorskan lät oss lyssna på babyns hjärtljud. Men efter en stund lyssnade hon en gång till. Och just vid det ögonblicket var jag helt övertygad om att hon hört något konstigt på hjärtat. Ja, fram till att hon plötsligt öppnade munnen och sa; "det är fina och starka hjärtljud, och här ligger faktiskt två stycken".

Från det ögonblicket var jag inte riktigt med på vad som sades. Jag fastnade helt och hållet på ordet två. Tvillingar ... TVILLINGAR.

Det är helt magiskt. Jag skall alltså inte bli farmor till ett tredje barnbarn, utan till ett tredje och FJÄRDE barnbarn. Jag skall alltså bli farmor till tvillingar. 

Det är riktigt stort, och jag är stormförtjust. 😀

ÄNTLIGEN ...

... har vi kommit så långt att vi nu för första natten får sova i nya lägenheten. Det  känns helt magiskt. Dennis och Teddy har slitit som hundar nästan hela dagen för att hinna få upp allt idag. 
Själv har jag inte orkat med så mycket. Så fort jag känt mig på bättringsvägen har flensan satt sina klor i mig. Och ännu känner jag mig inte 100 % kry. Men nu måste jag vara frisk, vare sig jag är det eller ej. Jag hoppas det gör susen att komma till ny lägenhet och slippa stressen med lägenhetskaos. 😊

Jag kommer i alla fall att slockna gott ikväll. Och i morgon skall allt på plats.
 Det  skall bli såååå skönt. 

Jag hoppas ni andra har haft en mysig helg och får en kanonbra kväll.
Sov gott med fina drömmar. 😊