Bästa tiden på året

Vem kan fatta att det snart är jul igen? Det här året har ju bara rusat iväg, förstår inte alls var tiden har tagit vägen.
I år har jag inte mindre än 5 förväntansfulla barnbarn som fullkomligt längtar tills tomten kommer. Okej, Linnea förstår ju inte så mycket än med sina 8 månader ... men hennes farmor gör, och längtar lika mycket som barnbarnen 😁.

Det har varit några tuffa månader, och inte minst ekonomiskt. Så därför har jag varit tvungen att prioritera och omorganisera hur min jul skall se ut. Men så klart är jag ju inte beredd att låta det gå ut över barnbarnen. Så deras julklappar och julstrumpor är redan fixade.

Det finns dock en viktig detalj som jag inte lyckats lösa än. Det är ju så att jag var i kontakt med tomten. Han hade extra mycket att göra och mådde inte så speciellt bra heller. Så han var i färd med att anställa några tomtenissar som kunde hjälpa honom att dela ut julklappar i år.
Nu bad han mig om hjälp att hitta en tomtenisse som kunde besöka mina barnbarn. Han menade på att då blev det ett problem mindre för honom att fixa 😉.
Nej, jag har ju inte lyckats med det. Hur skall det gå till tänker jag ju då. Men så kom jag på att det måste ju finnas folk som faktiskt skulle vilja tjäna en liten krona.
Så finns det någon vänlig själ här som skulle kunna tänka sig att lova bort sig i 30 minuter eller så under självaste julafton. Mina barnbarn hade varit så tacksamma om de fick besök av någon tomtenisse.
Skriv till mig i så fall: carina.granstrom@live.se

Jag är så himla tacksam för mina barnbarn. Och att få sitta där med alla mina barnbarn på julafton, och få se deras glimmande ögon när de får sina julklappar, det slår nog allt annat under hela året.

2 år senare

 För 2 år sedan såg de dagens första ljus. Det var inte den bästa ankomsten. De kom 2 hela månader för tidigt. Och jag, och många med mig, var livrädda att de inte skulle klara sig. Men tack vare en underbar sjukhuspersonal, engagerade föräldrar, och en viljestyrka från dessa unika små pojkar, så växte de och blev både starkare och stora glädjespridare.
Idag är det svårt att förstå att Adrian och Maximilian var mindre än två mjölkpaket när de föddes. De rusar och rasar mest hela dagarna, och man måste verkligen ha ögon i nacken när man är med dessa två stormvindar.

Förra veckan blev de 2 år. Och vem tycker inte om att stå i centrum 😀? Dessa två gör det i alla fall hihi. De mådde som små prinsar, där det var både tårta och paket.  Ja de är ju riktiga kakmonster, som älskar allt sött man kan tänka sig. Choklad är nog favoriten, så det blev massor med choklad på deras små tårtor haha.

Zebastian 4 år

Tiden bara rusar iväg. Jag tycker inte alls det var så länge sedan mitt barnbarn, Zebastian, kom till världen ... och i Söndags blev han hela FYRA år.

En helt fantastisk liten kille, med både humör och humor. Han är verkligen rolig att ha att göra med för det mesta. Men han har också humör, och kan allt ryta ifrån på skarpen om det inte går som han vill. Och han gör egentligen aldrig fel ... om man skall tro på Zebastian själv hahaha.
Men han är charmig, till och med när han är på det där humöret hihi.

Vi hade en fantastisk Söndag i alla fall, god mat, god tårta och ett gott sällskap hela eftermiddagen. Zebastian älskar tårta, så när Dennis hade tänt ljusen så passade Zebastian på att blåsa ut ljusen INNAN vi hann sjunga, allt för att kunna få äta tårta så snabbt som möjligt haha.

Han såg så nöjd ut, den lilla krabaten. Och när det väl var tid för sängen, så bara låg han där och log, och kollade in lite TV. Och man såg riktigt hur bra han mådde av att ha fått vara i centrum hela dagen hihi.

Farmors lilla sötnos 💓💓

Det gick vägen en gång till

 Då kan man väl säga att jag är igång igen. Jag trodde ju inte att det skulle gå vägen, vid min ålder. Men jo, jag har lyckats få ett nytt jobb ... efter 1 1/2 år.
Jag börjar med 3 veckors praktik. Och man kan väl kanske tycka att det är en liten nackdel för min del. Jag förstår helt klart att man vill ge mig praktik först, för att se så allt fungerar som det skall. Men de tre veckorna ger mig inte precis någon lön. Så det vill till att allt går som planerat, så att jag kan påbörja min anställning.

Det har varit ett rejält kämpande under den här tiden. Jag kan inte precis säga att jag blivit rik på det lilla bidraget man får som arbetslös. Men det har gått runt i alla fall. Och nu skall jag bara klara mig tills min lön börjar komma igång.

Det känns som det blir svårare och svårare att få jobb ju äldre man blir. Jag vet inte om det stämmer, eller om det bara är en känsla man får när man kämpar varje dag med att söka jobb. Men att det är tufft, det kan jag skriva under på. Att hela tiden få de där mailen där man får ett "tack men nej tack" ... ungefär. "Vi har gått vidare med andra sökanden". Jag har ju absolut varit aktuell för flera olika tjänster. Det har både varit första och andra intervjun. En av tjänsterna var jag superaktuell för och en mycket bra kandidat. Ända tills det kom till en liten detalj som gjorde att en annan kandidat stack ut. Ja vad säger man? Det blir för mycket, och just då var jag nära att ge upp och bara kände att "nej, nu vill jag inte längre, orkar inte söka fler jobb".

Men vilken tur att jag reste mig igen och tvingade mig själv till att fortsätta. Jag tror på mig själv. Jag har rest mig tidigare, fått nytt jobb och varit duktig på det jag gjort. Så det här kommer jag också att fixa 😀.

Tre små trollungar

 Som ni alla säkert redan vet så är jag stolt farmor till 5 barnbarn. De växer och blir äldre, och man ser från dag till dag hur de mognar och lär sig saker.
De man ser mycket på för tillfället är de tre yngsta. Eftersom de bara är 2 och 1 år så ser man hur de utvecklas och lär sig nytt varje dag.

Linnea är inte mer än 4 månader. Men hon har också lärt sig ett och annat. Numera sitter hon långa stunder och leker jättefint, hon ligger på golvet och snurrar runt. Och en sak som förundrat mig är att hon ofta studerar in sina äldre bröder. Kan ju bara tänka mig hur hon kommer att ta efter de om bara några månader 😁.

Och på tal om hennes bröder ja. Både Adrian och Maximilian är två yrväder, som inte är still för fem öre. De håller låda och är igång i princip från det de vaknar tills det är dags att somna på kvällen. Ja nog händer det väl ibland att de tar sig en liten middagslur mitt på dagen. Men det blir inte mer än en liten stund, så där en 20 - 30 minuter ... om Teddy och Pernilla har tur hahaha. Nej, men skämt och sido. De är ur charmiga båda två och vet precis hur de skall charma alla runt omkring sig.

Det är lite kul att se deras hem idag mot hur det var för ett par år sedan. Teddy har fått barnsäkra precis allt i hemmet haha. Killarna är på allt och klättrar överallt. Så för att de inte skall komma till skada har det varit tvunget. Men ändå så klättrar de, ramlar, får bulor, reser sig upp igen ... och gör exakt samma sak igen 😂. Så tror ni att de lärt sig? Nej, de bara skrattar och vill testa en gång till och en gång till.

Ja, det är väl så det skall vara med småbarn. De är nyfikna av sig och lär väl sig så småningom. Det är i alla fall inget fel på vare sig ben, armar och fingrar. De är snabba som blixten och är inte ett dugg rädda av sig.

Det trodde jag inte

 Det händer saker hela tiden minsann. 
Jag har bloggat i många år. Men den senaste tiden har det väl varit lite si och så med mina inlägg. Det har varit många och långa pauser, även om jag flera gånger tänkt att "nu måste jag sätta igång med bloggen igen". Men så händer något annat och bloggen blir åsidosatt ... IGEN.

Jag känner ju till flera som startat bloggar vid olika tillfällen, och sen inte hinner med det. Och jag har full förståelse för det, jag är likadan själv. Dagarna har ju liksom bara ett visst antal timmar 😀.

Så döm om min förvåning när min svärdotter, Dessi, plötsligt började blogga. Det var nog den sista jag hade förväntat mig göra det 😂. Men hon gick ett steg längre, hon startade en egen hemsida på köpet. Ja, den är ju inte klar än, fortfarande under uppbyggnad, och på en helt annan sida. Men bloggen har hon startat upp och kör för fullt med. Det som gör det extra kul att läsa är att hon använder sig av ämnen och länkar det hon verkligen brinner för. Det är ett stort plus.
Ja, det är imponerande faktiskt.

Är det någon som är intresserad av att kika in där? I så fall är adressen

Dessips (petterssondessips.blogspot.com)

Nya tider

 Ja hör ni, det var ett tag sedan. Och det har hänt så väldigt mycket att jag knappt vet vart jag skall börja.
Jag har i alla fall flyttat till eget boende, utan varken barn eller barnbarn. Lite tomt och tyst var det från början. Det är trots allt mer än 35 år sedan jag bodde helt för mig själv. Så det var väl dags antar jag att separeras från ungdomarna, som nu får sköta sina egna liv 😀.

Det tuffaste har nog varit ekonomin att gå runt. Som arbetslös är det inte helt lätt alla gånger. Tidigare har man ju delat så mycket med övriga familjemedlemmar. Men med lite hokus pokus och "jävlar anamma" så skall nog det också gå ihop så småningom.

Jag har inte riktigt landat och fått allt på plats än. Men jag tänker mig så klart att jag skall ta tag i alla mina projekt som bara legat på hyllan. Nu får jag ju plötsligt tid för att ta tag i det också. Ja, bland annat kommer bloggen förhoppningsvis att få ett litet uppsving. Dessutom måste jag ju sitta ett antal timmar med olika jobbsök. Så det är inte utan att jag får dagens alla timmar att gå runt, vare sig jag vill eller ej haha.

Jag trodde det skulle vara tomt och tråkigt. Jag var rädd att mina mindre barnbarn skulle glömma bort mig, att kanske mina stora barnbarn inte skulle vilja sova över när det inte fanns någon annan än mig att umgås med. Men vet ni, jag behövde inte oroa mig ett dugg. Barnbarnen vill fortfarande umgås med sin gamla farmor. Och de mindre barnbarnen blir jätteglada så fort de ser mig, och skall rusa upp i famnen. Ja, det gläder mig. Och i och med den lättnaden så känner jag också att jag verkligen kan ta tillvara den tiden jag har för mig själv, och vara "jag" också, inte bara mamma och farmor.

Jag har som sagt inte kommit riktigt i ordning än. Men ett litet axplock har jag allt ändå. Det får bli fler bilder när allt är på plats. 😀

Äntligen är hon här

 Ja, vad säger man? Äntligen, äntligen. Som jag har längtat tills mitt femte lilla barnbarn skulle titta ut och se dagens ljus. Och nu har dagen äntligen kommit.
Igår 12.17, kom lilla Astrid Linnéa Annie till världen.

Det är en märklig känsla att tänka att det finns en liten flicka också i familjen, det är helt magiskt. När min son ringde via face time och visade upp Linnea bara brast allt och jag grät. Det var ett stort ögonblick, eftersom jag de sista månaderna hade drömt om att få se hur hon skulle se ut.      😀💓.

Nu väntar vi bara tills mor och dotter får komma hem från BB så jag får snusa på mitt nya lilla barnbarn.😀 Det blir en stor stund.

💓Välkommen skall du vara, älskade lilla ängel.💓

Corona pandemin

Det har aldrig funnits så många duktiga experter inom virus och dess skydd, som det finns nu. Och alla är de mycket duktigare och vet mycket mer än folkhälsomyndigheten. Hur kommer det sig egentligen? 
Den senaste diskussionen jag hörde nu var om munskydd. Sverige har så många dödsfall för att folkhälsomyndigheten inte sagt att vi skall använda oss av det. Men hallå, kan vi inte tänka själv längre? Måste det skyllas på någon annan för att personer dör i en hemsk sjukdom?

Enligt folkhälsomyndigheten kan ett munskydd aldrig ersätta redan angivna rekommendationer, dvs hålla avstånd, stanna hemma vid symtom, umgås i mindre krets osv. Men de har ju inte sagt att man INTE får använda munskydd. I vissa miljöer kan det till och med vara en fördel.

Jag kan bara gå så långt som till mig själv. Jag är en av de som faktiskt är livrädd för att få den hemska sjukdomen. Jag har helt slutat att gå till affärer, jag skickar andra eller beställer via nätet. Jag åker inte buss. Jag kan gå ut med hundarna eller följa med till garaget och sätta mig i bilen. Men jag ser till att jag är långt från andra människor, och använder munskydd om jag måste ge mig ut. Däremellan blir det mycket tvål och vatten, och handspriten ligger alltid redo i min väska. Det är ingen säkerhet att jag inte kan bli sjuk ändå. Och skulle jag bli allvarligt sjuk och till och med behöva sjukhusvård, så kan jag ju inte med gott samvete skylla det på någon annan än denna pandemi som härjar.

Jag hoppas ni får vara safe där ute, och verkligen tar vara på er. Och även om vi alla följer rekommendationerna så finns det så klart inga garantier för att man inte insjuknar. Alla gör så gott de kan, och det gäller inte minst de myndigheter och sjukvården som jobbar dygnet runt för att få det här att gå ihop.

Utdrag ur folkhalsomyndigheten.se

Munskydd ska inte användas för att ersätta mer effektiva åtgärder såsom att undvika situationen, stanna hemma vid symtom eller säkerställa att avstånd hålls. Det är alltså alltid viktigast att man alltid följer de grundläggande rekommendationerna för att hindra smittspridning av covid-19:

• Stanna hemma vid symtom.
• Håll avstånd.
• Ha en god handhygien.
• Umgås endast i en mindre krets.
• Undvik situationer med trängsel.

Folkhälsomyndighetens bedömning är sammanfattningsvis att det kan finnas situationer där användning av munskydd utanför vård och omsorg kan vara motiverad när det gäller vuxna.

Tankar i natten

Det är mitt i natten, och jag kan inte sova. Jag har så himla mycket tankar i mitt huvud, att det bara snurrar runt.
Beatrice, mitt yngsta barn, flyttade hemifrån för en vecka sedan. Och det känns väldigt märkligt måste jag säga.
Teddy och hans sambo är på förlossningen för att kolla varför hon har så svåra smärtor. Hon är i vecka 35 och deras lilla dotter kan ju i princip komma när som helst nu.
Min äldsta son, Dennis, och hans lilla familj bor ett stenkast från mig. Och ja, deras killar ligger väl också och sover nu, som de flesta andra barn.
Och här sitter jag ensam och undrar vad som hände. Tre vuxna barn, alla lever sina egna liv. Och på något sätt försöker jag hålla fast familjen, vill inte ha en massa förändringar så här. Jag vill fortfarande att alla skall finnas och vara så nära som det bara går hahaha.
Jag vet, det är ju livets gång. Men jag känner inte att jag är riktigt redo att släppa taget än. Är det fler än jag som känner så?

Jag minns fortfarande den tiden när alla var lyckligt ovetande om framtiden, där alla kom och gick i huset och alla var en enda stor familj. Nej, jag vill inte vara utan mina barnbarn förstås. Men jag kan ändå sakna tiden när mina egna barn var små. Jag saknar tiden som maka och småbarnsmamma. Tiden då jag bestämde vad som skulle ske och inte, tiden då det var jag och mannen som bestämde var "skåpet skulle stå". Nu är man mer på undantaget, och det är ungdomarna som styr och ställer. Och ja, så skall det ju vara när barnen blir vuxna och skaffar egna familjer.

Jag är glad att det går bra för mina barn. Jag tror inte jag skulle ändra något om jag fått leva om mitt liv. Mina barn skulle inte vara där de är idag om inte familjen hade levt som vi har gjort. Så jag är nöjd med vad jag åstadkommit, jag och barnens pappa. 

Familjen fortsätter att växa. Och jag är glad att jag får möjligheten att vara med på den spännande resan med barnbarnen. 😊

Nytt år ... nya möjligheter

Ja, nu har vi bytt siffran 0 till 1.  Och vi får verkligen hoppas att det blir ett bättre, och framför allt ett friskare år för oss alla.
Det är klart att jag haft många roliga stunder och skratt under året. Men så klart är det de sämre och lite tråkiga händelser man kommer ihåg. Som t.ex pandemin, som fortfarande inte försvunnit. Min arbetslöshet, som även det håller i sig. Mina för många kilon, med hälsan som insats, som också vägrar flyga sin kos. Ja, det är ju de tunga bitarna. De tar jag med mig in i det nya året, och så klart minns jag de allra bäst.

Pandemin råder jag ju självfallet inte över. Men både arbetslösheten och min hälsa kan jag ju arbeta med, skulle en del säkert tycka. Men tro mig, jag har faktiskt jobbat hårt för att båda skall bli bättre. Men jag har inte haft några större framgångar med det.
Som person har jag ju ett väldigt stort problem. Jag är sockerberoende, och kan äta allt som har socker i sig. Det gäller allt från kakor till godis och choklad. Och om jag inte "får" äta det, så vaknar jag på natten med världens chokladbegär. Och sen jag lade cigaretterna för ett antal år sedan, har sockerbegäret blivit större och större.

Men jag ser ändå positivt på 2021. Förhoppningsvis kommer mycket nytt att hända. Min son och hans familj är i flyttartagen, Beatrice söker egen lägenhet, och själv tänker jag också söka mig ett annat boende. Men den än så länge viktigaste händelsen är så klart att jag snart får ett nytt litet flickebarnbarn.
Så roliga saker kommer ju faktiskt att hända under 2021.

Jag har inte avgett några nyårslöften. Jag tycker inte det är lönt att lova något som jag garanterat ändå inte kommer kunna hålla fullt ut. Men jag har ändå lovat mig själv att försöka bli ett bättre "jag"; att försöka dra ner på godiset, att försöka tänka mer på mig själv, att försöka jobba mer med mina egna saker, och inte glömma bort vad jag vill ha ut av dagarna. Ja, mer kan jag ju faktiskt inte begära, ens av mig själv. 😀

Så jag välkomnar 2021 med glädje.