Det är mitt i natten, och jag kan inte sova. Jag har så himla mycket tankar i mitt huvud, att det bara snurrar runt.
Beatrice, mitt yngsta barn, flyttade hemifrån för en vecka sedan. Och det känns väldigt märkligt måste jag säga.
Teddy och hans sambo är på förlossningen för att kolla varför hon har så svåra smärtor. Hon är i vecka 35 och deras lilla dotter kan ju i princip komma när som helst nu.
Min äldsta son, Dennis, och hans lilla familj bor ett stenkast från mig. Och ja, deras killar ligger väl också och sover nu, som de flesta andra barn.
Och här sitter jag ensam och undrar vad som hände. Tre vuxna barn, alla lever sina egna liv. Och på något sätt försöker jag hålla fast familjen, vill inte ha en massa förändringar så här. Jag vill fortfarande att alla skall finnas och vara så nära som det bara går hahaha.
Jag vet, det är ju livets gång. Men jag känner inte att jag är riktigt redo att släppa taget än. Är det fler än jag som känner så?
Jag minns fortfarande den tiden när alla var lyckligt ovetande om framtiden, där alla kom och gick i huset och alla var en enda stor familj. Nej, jag vill inte vara utan mina barnbarn förstås. Men jag kan ändå sakna tiden när mina egna barn var små. Jag saknar tiden som maka och småbarnsmamma. Tiden då jag bestämde vad som skulle ske och inte, tiden då det var jag och mannen som bestämde var "skåpet skulle stå". Nu är man mer på undantaget, och det är ungdomarna som styr och ställer. Och ja, så skall det ju vara när barnen blir vuxna och skaffar egna familjer.
Jag är glad att det går bra för mina barn. Jag tror inte jag skulle ändra något om jag fått leva om mitt liv. Mina barn skulle inte vara där de är idag om inte familjen hade levt som vi har gjort. Så jag är nöjd med vad jag åstadkommit, jag och barnens pappa.
Familjen fortsätter att växa. Och jag är glad att jag får möjligheten att vara med på den spännande resan med barnbarnen. 😊
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar