Härom dagen fyllde jag år. De flesta som fyller år brukar ju tycka att de inte vill bli äldre, och många skojar om att de är yngre än vad de egentligen är haha. Men i mitt fall är det nästan tvärtom. Det enda jag går omkring och tänker på är "yes, nu är det ett år närmare pension". 😁
Jag har egentligen alltid jobbat när jag var yngre. Och även om jag haft kortare arbetslöshetsperioder, så har jag ju velat jobba. Jag har sökt jobb, kommit på intervju, och sen har jag fått jobb till slut. Men nu bara känner jag att jag inte orkar söka jobb mer. Jag vill fortfarande jobba. Men det är väl bara att inse att man inte är så attraktiv på marknaden längre, och speciellt inte med mina hälsoproblem. Det är klart att man inte berättar det när jag söker jobben. Men vid några tillfällen har jag gått så långt att jag kommit på en intervju. Men när de ser mig tror jag de flesta drar öronen till sig. Jag menar, hur många vill anställa någon som knappt kan gå utan sin rullator? Ett par företag har t.o.m frågat rakt ut hur jag kommer att klara av jobbet med tanke på rullatorn. Eftersom jag sitter på kontor, är ju balansen inget problem för min del. Och det har jag även förklarat när jag varit på intervjuerna. Men jag tror ändå att de blir rädda och oroliga för om det skall fungera eller inte.
Så nu sitter jag mer eller mindre och planerar för min pension istället. Varför hålla på att kämpa och skriva en massa ansökningar när man ändå troligtvis inte kommer att få något. Jag fyllde 62 i år. Så jag kan ju ta pension redan nästa år om jag vill. Frågan är bara hur mycket man förlorar om man går så här tidigt.
Men ja, jag längtar verkligen tills jag får gå i pension. Då kan jag göra vad jag vill om dagarna, och behöver inte tänka på att söka jobb hela tiden.
Är det fler än jag som tänker så?
Nu tar jag nog och lägger mig. Ni får ha en fortsatt fin natt, ni som fortfarande är vakna. Sov så gott, så hörs vi sen. ❤
Kram på er.
