R.I.P ZEUS

Nu hände det igen. Någon rycktes bort ... alldeles för tidigt. :(
Bästa vännens allra trognaste följeslagare somnade in igår .
Zeus var en sprallig och glad vovve på sju år som älskades av sååå 
många, inte minst av matte så klart.
Det kändes helt overkligt när jag på eftermiddagen fick nys om att
något var fel. Och när sen beskedet kom att han troligtvis haft
en tumör som utlöst epilepsianfall efter epilepsianfall, så var det svårt
att ta in. Det hela gick så fort.

I allt det sorgliga var jag nog mest orolig för vännen, hur hon skulle
ta sig igenom allt. Hon är en fighter. Men hur mycket orkar en
fighter ta sig igenom. Även de hårdaste skal kan ju knäckas. Själv kan
jag inte ens börja förstå hur det känns ... kan bara ana hur jag själv
skulle känna det. En känsla som jag inte i mina vildaste fantasier
kan veta något om.

Jag har alltid, och kommer alltid att älska detta hem där bästa vännen
bor. Men det är så ... Zeus lämnar ett stort tomrum efter sig. Och för egen 
del kommer det inte alls att bli detsamma när jag besöker detta härliga 
hem. Ett hem där Zeus alltid kom skuttandes och hoppandes när man 
kom på besök, som ville sitta så nära som möjligt ... helst i knät om det 
hade varit möjligt. Och som mer än gärna beklagade sig över livets
alla orättvisor och hur synd det var om just HONOM. :) :) :) 

Jag kommer verkligen att sakna den "lilla" lurviga sötnosen.