ATT TACKLA SORGEN

Känner ett stort behov av "dagens tanke" nu när jag suttit i ett långt samtal med Pia idag. 

Det kändes skönt att höra på hennes röst att hon just nu verkade må ganska bra. Men själv vet jag att det är sådant som går upp och ner. Det är ju inte mer än ett år sedan jag själv gick igenom samma sak ... med upp- och nergångar dag för dag. När det gäller någon annan än sig själv vill man så gärna ta över den smärta som personen går igenom. Men det går inte ... man kan bara finnas där, vara tyst ... och lyssna.

Jag har så många tankar från den tiden för ett år sedan när jag och min familj mådde som värst. Jag ville vara ett stöd för mina barn och inte visa sorgen. Samtidigt visste jag att barnen gick igenom samma sak som jag gjorde och ville inte heller visa sina svagheter för mig. Det är ett sådant gissel. För är det någon gång i livet man faktiskt har rätt att visa sin allra svagaste sida så måste det väl ändå vara när man mister en närstående.

Tiden innan begravningen tyckte jag själv var värst. På något sätt blev det slutgiltigt den dagen vi begravde Affe och man gick vidare. Såren fanns kvar, finns fortfarande kvar ... men inte på samma plan. På ett mirakulöst sätt lyckas man bevara alla trevliga minnen och såren gör inte längre så ont. Man går helt enkelt vidare i livet ... med en erfarenhet rikare.

Livet i sig är en gåva. Men jag som dessutom tror på ett liv efter detta är övertygad om att de vi förlorar finns runt oss och vakar. Det i sig är en lika stor gåva. Jag vet att många kanske inte tror. Jag kan dock bara tala för mig själv när jag säger att detta har hjälpt mig många gånger när jag varit som mest ledsen ... att veta att den person man saknar ändå finns där.