BLÅMÄRKEN OCH ÖMHET

Äntligen, äntligen fick vi komma från sjukhuset. Snacka om dryga 4 1/5 timmar.

Det är en himla tur att sjukvården finns och jag förstår helt klart att läkare och sköterskor så klart gör så gott de kan. Men när man sitter där inne och väntar på att läkare skall komma ut och hämta oss, då blir man riktigt, riktigt rastlös ... och humöret dalar en del måste jag ju erkänna.
Eftersom det var en sådan dag på akuten där många fall kom in som var allvarligare än Beatrice fick vi givetvis vänta ytterligare.

Men som sagt ... jag har full förståelse för det.

Det viktigaste var dock att Beatrice inte fick några allvarliga skador. Blåmärken och ömhet var väl ungefär det som var värst ... och så klart gör det riktigt ont när hon går. Hon fick rådet att försöka gå en del, annars är det risk att benet stelnar till ... vilket gör ännu ondare när hon väl börjar röra på det. Alvedon och Ipren var de läkemedel hon skulle ta vid behov. Det skulle vi se till att vi hade hemma i morgon bitti, då det lär göra ännu ondare då. Så det är väl tveksamt om hon går till skolan i morgon.
Men huvudsaken är att det inte var allvarligare.