VOLONTÄRRESA

Jag har en tokig väninna. 
Jag älskar henne till döds och hon har absolut hjärtat på rätta stället.  
Men dumdristigt nog gav hon sig ut på en fyra dagar lång resa.
Dumdristig är hon så klart enbart för att jag oroade mig för hennes
säkerhet.

Jo, så här är det. Hon ville se med egna ögon hur det stod till med
världen, vad som hände utanför vår trygga värld. Och hur lyckliga
skall inte vi vara som sitter här i vårt trygga land? Jo så är det. Hon
reste till ett krigsdrabbat område, såg sig omkring ... och kom
hem välbehållen.
Vad hon såg ... eller inte såg ... tror jag hon tar med sig i graven. Även
om en del kommer över hennes läppar har jag svårt att se hennes
ord, förklaringar, bilder. Men en sak är jag ganska klar över ... och 
det är att jag själv nog aldrig skulle klara av att göra en sådan
resa ... volontärt eller inte.
Jag är alldeles för feg, och rädd om mitt eget skinn, för att våga.

Så visst högaktar jag hennes beslut att inte bara sitta och prata och 
lyssna. Hon gjorde något åt det istället. 
Men av helt egoistiska orsaker blev jag inte glad när jag fick höra 
talas om hennes förestående resa.