Varje gång något inträffar, och jag av någon anledning måste in på sjukhuset, så rör det upp tankar och känslor hos mig om vad som hände för ett år sedan då en kär familjemedlem åkte in.
Och den här gången när jag och Dennis körde in till akuten med Beatrice är inget undantag. Det är klart att jag var något orolig, som alltid när det gäller mina barn.
Den här sista gången kände jag otrolig tacksamhet att Beatrice faktiskt var tillsammans med Teddy och Pernilla precis i det ögonblicket när hon blev dålig. De gjorde det enda rätta, satte henne på en stol, gav henne vatten att dricka och ringde efter mig.
Jag är jättestolt över både Teddy och Pernilla, som visade prov på stort tålamod och mognad, där arbetet automatiskt fördelades. Teddy tog hand om Beatrice och Pernilla koncentrerade sig på sin systerdotter, som oturligt nog råkade vara med just då.
Och även om de sen åkte hem medan min och Beatrice färd riktades mot sjukhuset, så visste jag att de hade gjort vad de kunnat för att Beatrice skulle känna sig trygg. :) :)
Dessa tankar och känslor kommer ofta lätt över mig. Men just när sådant här händer, med barn och sjukhus, ja då blir jag lite extra känslig under några dagar och mina tankar far runt ... ungefär som nu då. hehe
Japp, det var kvällens små tankar och funderingar det.
Nu säger jag godnatt till alla söta. Min dag har varit kanon, hoppas er också varit det. Och glöm nu inte att lägga er med ett leende på läpparna. :)
Sov gott kära vänner.
... mina hjältar ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar