Ja, det var precis vad jag fick när jag och Beatrice kom hem för ett tag sedan.
Vi öppnade ytterdörren och allt i hallen såg ut exakt som vi lämnade det.
Det var när jag öppnade köksdörren och såg några silhuetter vid bordet i mörker som mitt hjärta höll på att stanna. Jag skrek till allt vad jag orkade och ryggade tillbaka.
Vid köksbordet satt Teddy, Pernilla och hennes föräldrar.
Dra på trissor vad rädd jag blev. hahaha
Men jag säger bara det ... det kommer tillbaka när de minst anar det. hihi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar