att barn skulle lära sig att prata. Man fick springa hos logopeder, och
andra "kunniga" personer för att få hjälp med sitt problem.
Så när jag fick höra talas om att teckenstödet var ett hjälpmedel på
förskolorna idag, och att även mitt eget lilla barnbarn och familjen runt
honom skulle ta del av det, fnös jag och tyckte det var en korkad idé.
Jag ville inte ta det till mig alls.
MEN GUUUUU SÅ FEL JAG HADE ......
Teckenstödet kom in i våra liv, och framför allt i Alexanders liv. Och helt
plötsligt förändrades allt. Man började förstå vad den lilla krabaten ville,
vad han hade att säga. Han kunde plötsligt meddela vad han ville dricka,
äta. Vad han ville göra ... och när allt skulle ske.
Visst hade han gjort sig förstådd tidigare ... men inte alls som nu. Det var
som om en helt ny värld öppnade sig för honom. Och personligen kan
jag bara säga att det har blivit såååå mycket bättre.
När jag och Alexander är tillsammans har vi ibland långa diskussioner. Han
förklarar vad han gör, vad som hänt på dagis, hur han mår och en massa
annat. Visst måste man ibland sålla och ta en del saker med en nypa
salt. Men han PRATAR faktiskt på sitt sätt och det är helt underbart att vara
en del av det.
Man hör ofta folk som reagerar när ett barn som kommit upp lite i ålder, de
tycker det är konstigt att barnet i sig inte pratar. Men jag som varit med om
detta för många år sedan med mina egna barn kan bara säga att det är
okunskap från folk.
När barnet väl pratar finns det ingen hejd. När det gäller mina egna barn är
det ingen som hör idag att de var sena i talet. Men så är det ... och så kommer
det att vara med mitt barnbarn också.
Alexander utvecklas hela tiden. Jag är så glad över att vara en del i hans
liv. Ja, jag är riktigt stolt över att vara hans farmor. :) :) :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar