tungan och/eller kinden ... av misstag hehe ... så är det någon som
baktalar en. Ja, som sagt, detta är ju bara sägen och skrock. Men vi
vet väl alla att jag är liiiite så där skrockfull. Och det finns väl
egentligen inte några "sagor" som inte har liiite sanning i sig. Eller??
Jag började fundera. Och ja, jag kan faktiskt tänka mig att det skulle
kunna stämma.
Jag brukar ofta säga att om folk talar om någon till mig ... vad säger
de då inte OM mig när jag inte är i närheten!? Jag är inte precis
född i farstun och vet att jag säkerligen då och då är på tapeten. Det
gör mig ingenting. Folk kanske stör sig på en och annan sak. Och
även om jag naturligtvis skulle föredra att de säger det rakt ut till
mig, kan jag absolut förstå att folk snackar. Det är människans
natur.
Visst är det så. Om man kanske blir lite tjatig ibland, råkar nämna
något man kanske sagt ett antal gånger tidigare, om andra uppfattar
saker och ting på annat sätt, eller om man helt enkelt tycker olika;
då är det inte så att någon säger rakt ut i ansiktet att "nej, jag är
inte så förtjust i att du drar upp det här gång på gång". Nej då ... då
väntar man tills personen är utom hörhåll och pratar OM det med
någon annan. Men visst är det ett märkligt beteende.
Kan människan ändra sig? Nej, jag tror faktiskt inte det. För folk i
allmänhet behöver det. De behöver lite drama i den annars så
tråkiga och enformiga vardagen.
Japp, detta är MINA funderingar. De behöver inte nödvändigtvis
vara rätt. Och ack så bra det är. För tänk vad tråkigt det hade varit
om ALLA hade haft samma tankar, idéer och åsikter. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar