och jag blev ju så klart något panikslagen. Det är inte akut ... inte
längre. Men jag bara känner "fasen att allt händer hela tiden". Så
fort en sak har lagt sig händer nästa.
Jag vet att hon är tuff, att hon är seg. Men jag som ofta blir
panikslagen för lilla minsta kan ändå inte låta bli att oroa mig.
Jag tror nog aldrig jag sagt vad hon betyder. Tänk att sådant skall
vara så svårt att berätta ... medan tid ännu finns.
Vi tar ofta saker och ting för givet ... att folk skall finnas runt oss
i all oändlighet. Vi tänker sällan på morgondagen, bara vad vi har
just nu ... idag. :( Det är kanske inte fel, så länge vi visar de vi
bryr oss om ... att vi faktiskt bryr oss.
Nej ... jag måste helt enkelt bli bättre på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar