jag kom på att det faktiskt bara är två veckor kvar att arbeta. Och
eftersom jag inte fått bearbeta att jag skulle sluta så snart har
hjärnverksamheten varit i full gång hela helgen.
Till en början skrattade jag åt min egen dumhet. Men sen kom jag
plötsligt på ... jag slutar om ett par veckor, lönen slutar komma, snart
måste jag springa på aktiviteter igen. Ja, allt bara kom på en gång.
Och jag är mer än lovligt rädd för vad som skall hända nu.
Även om jag sökt jobb under tiden jag varit anställd på PJ, och varit
till Hermods en del gånger, är det så lätt att blunda för den dagen
man blir helt arbetslös. Jag har haft något att göra varje dag, jag
har tillhört någonstans ... och fått lön för det.
Jag är så otroligt trött på att hela tiden söka jobb, försöka sälja mig,
ha pressen från AF, från försäkringskassan. För att inte tala om alla
dessa hundratals som man måste stångas med för att överhuvud taget
ha en chans till ett första möte med någon arbetsgivare. Det är frustrerande
och rent av knäckande.
Och hur bra hjälp jag än får från Hermods, för det får jag, så är det ändå
jag som måste fixa och dona. Det är upp till mig att komma till den där
intervjun, att skapa kontakter, att visa vem jag är och går för.
Och jag vet att jag kan. Hade jag bara fått sätta mig på den där
arbetsplatsen med just den arbetsuppgiften, så vet jag att företaget hade
varit så, så nöjda med mig.
Problemet är bara ... jag har svårt att komma hela vägen dit. :( :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar