Men jag kan inte hålla mig. Måste få ur mig frustrationen. Nerverna är utanpå kroppen och jag kan knappt sitta still. Jag vill både skratta och gråta på en och samma gång. Och mitt fokus ... nja, det ligger inte på jobb den här morgonen.
Jag är himla glad att det inte ligger något superduper viktigt som måste fixas på morgonen. Då tror jag att minnet svikit mig ... jag hade väl totalt tappat bort det på vägen.
Nu skall jag stänga ner datorn och försöka ta mig till jobb utan en massa missöden. Ja, jag är orolig men samtidigt glad att det äntligen händer så att Teddy kan bli frisk igen och få komma ut från sjukhuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar