HJÄRTPATIENTEN ÄR TILLBAKA ...

Min sjukhusvistelse har nåt exakt två veckor idag. På dessa två veckor har jag hunnit ligga på fyra olika avdelningar och två olika sjukhus. Så man skulle kunna se det som en hobby, att undersöka så många avdelningar som möjligt på så kort tid som möjligt. Inte så rolig hobby och väldig speciell, men vem har sagt att man skall vara som alla andra.

Men ibland känns det rätt hopplöst. Jag var planerad till en operation igår, men då kom där in två stycken akuta transplantationer. Då organ måste sättas in inom 24 timmar så prioriteras de. Men har fått en ny operation på söndag så nu hoppas jag för fullt att det blir av!

Det enda jag vill nu är att allt skall vara över och att jag skall få komma hem. Men och andra sidan så är det bästa att jag faktiskt får vård.

Under min sjukhusvistelse nu så har jag ju också kommit på vem som bryr sig och inte bryr sig. Och en sak säger jag bara, jag kommer till att göra samma sak tillbaka!
Jag är inte den som vill ha massa blommor och presenter. Inte heller massa medlidande och jag skiter fullkomligt i om ingen kommer på besök. Men alla människor har i dag en mobil i fickan och ett samtal tar enbart några få minuter.

Men jag har i alla fall märkt vem som faktiskt finns där och inte. Tråkigt bara att det krävs såna här situationer för att man skall märka det. Alla, och jag menar alla, är alltid snabba på att säga; Jag finns alltid här för dig! Men det kan jag med handen på hjärtat säga att dem som verkligen finns där och bryr sig vad som händer, dem är inte lika många!

Ursäkta det sista stycket. En gästbloggare kanske inte skall skriva så. Men för er som nu tyckte det var stöttande, så måste ni ju i alla fall hålla med om att det stämmer. För tycker man något är stöttande så känner man sig också träffad. Men för all del, förlåt för stycket till er som tyckte det var stöttande!

Ha det så gott alla och jag återkommer med mer info om sjukhusets baksida!