Det är alltid lite jobbigt den här tiden på året, och speciellt idag då
när allt är så uppenbart. Övriga dagar på året kan man lite stoppa
huvudet i sanden och tvinga sig själv att inte tänka så värst
mycket på honom. Och det fungerar för det mesta. Det är inte lika
ledsamt att tänka tillbaka, och många gånger tänker man på allt det
roliga ... och skrattar gott åt det.
Men en dag som idag blir det svårare. Det väntas ett besök på kyrkogården,
hans namn sägs ett antal gånger och man minns tillbaka.
Visst är det som de säger ... tiden läker alla sår. Och det BLIR lättare med
tiden. Men vägen dit är en riktig berg- och dalbana. Just nu sitter jag
i vagnen på väg ner. Jag skriker lika mycket som jag skulle gjort om
jag nu suttit i den där vagnen. Dock hörs det inte och jag längtar tills
dagen är slut så vi kan börja åka uppåt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar