FAMILJEN VÄXER ...

... och det är så det skall vara så klart. När man har en stor familj ... med både barn, barnbarn, och kanske till och med barnbarnsbarn, kan det nog vara svårt att få det till att gå runt ... kvalitetsmässigt. Det är ju så, ingen kan vara på alla ställen samtidigt. Som jag t.ex, som dessutom arbetar heltid, får ibland inte timmarna att räcka till. För att hinna med har jag någon gång kompat sista timmen för att hinna med ett besök hos barnbarnet. Ja, man måste liksom pussla med timmarna. Och ÄNDÅ känner jag att jag inte räcker till och kan finnas överallt ... vareviga dag.
Ibland har jag undrat ... hur gör andra familjer?

Jag har byggt upp en bra relation med barnbarnet. Och med mina egna barn har jag alltid trott att relationen varit bra ... inte behöver vi visa varandra var vi står ... det vet vi ju redan. Tänker jag rätt eller fel? Eller behöver man vårda den relationen också ... hela tiden?
För jag har inte hört att andra familjer hoppar mellan familjemedlemmar varje dag ... för att bibehålla ett bra familjeband.

Ja, så här går mina tankar just nu. Varför? Jag har iiiiingen aning. Dock känner jag mig väl lite utanför mig själv just för tillfället. Det är precis som att jag ser mig själv lite ovanför ... som en utomstående, som inte riktigt har koll på familjen, och som ser hur vi dras från varandra. 

Jag vet inte om detta är livets gång, eller vad. Men en sak vet jag. Jag är jag ... och min familj är min förlängda arm. Och nej, den kan jag ju inte vara utan.