Fortfarande kan jag ibland känna att det är helt overkligt, att det
inte alls är så ... och att han plötsligt kommer att ringa på min
dörr.
Vi har gått vidare med våra liv. Men jag tror inte det går en dag utan
att jag vid något tillfälle får upp Affe i skallen. Det är bara korta
frekvenser, och kan bara vara något han sagt vid något tillfälle, eller
att jag råkar köra förbi någonstans där han också varit.
Det är inte lika jobbiga och ledsamma tankar längre, jag märker ju
att jag numera ofta tänker på något roligt som vi varit med om och
börjar skratta lite för mig själv. Men så kommer det plötsligt till
en speciell dag, som idag, då det är lite extra känsligt och tungt.
Affe var en person som älskade högtidsdagar. Och just midsommar
kommer väl för alltid vara en tung dag, då jag tänker både på
firanden genom åren med Affe och den dag då han plötsligt inte
fanns här längre.
Så idag blir det mycket tankar som far runt i mitt huvud, samtidigt
som dagens aktiviteter ändå måste gås igenom.
Det blir kyrkogården först tillsammans med Affes mamma, sedan
samlas familjen hemma hos min egen mamma ... där jag antagligen
fortsätter med irrande tankar.
Och även om jag också alltid har älskat dessa högtidsdagar så finns
det någonstans i mitt huvud en liten gnutta hopp om att dagen skall
vara över så snabbt som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar