bara att jag är starkt påverkad av det här med familj och släktskap.
Den dagen jag inte längre existerar ... eller övriga, lite äldre,
släktmedlemmar till barnen ... finns det inte längre någon som kan
förklara och förnimma släkten och blodsbanden.
Släkten kommer förhoppningsvis alltid att existera. Men jag har en
stark känsla av att de efterlevande troligtvis inte ens kommer att vara
medvetna om varandra.
Det är lite synd ... jag har alltid tyckt att familjen är det viktigaste. Man
behöver naturligtvis inte älska varandra, man kan inte älska alla. Men
borde man ändå inte vilja veta att nära och kära, släkten överlag mår bra?
Jag vet bara hur jag fungerar. Min egen släkt är utspridd i hela Sverige.
Visst vet jag vad alla mina kusiner heter även om jag antagligen inte
skulle känna igen de om jag mötte de på stan. :) Dock har jag inte
den blekaste aning om vilka kusinbarnen är. Och det tycker jag är lite
tragiskt, än mindre vet mina barn det.
Jag hade en kusin som tråkigt nog gick bort för ett par år sedan. Jag hade
inte träffat honom på en så där 30 år något. Ja, nu är det ju som sagt
för sent.
När Affe i samma veva också lämnade oss började jag fundera. Och jag
kan inte annat än konstatera att livet springer iväg med oss ... och vi
med den.
Har man inte den där lilla tiden till att höras någon gång mellan varven,
då vet jag inte om det är så mycket till familj. Nej, man behöver inte
nödvändigtvis umgås 24/7. Men jag tycker det är viktigt att barn, barnbarn,
barnbarnsbarn osv faktiskt känner till varandras existens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar