Idag var det tid för min Göteborgsresa. Allt var förberett och klart, tågbiljetter var beställda, taxin kom som den skulle, 05:10. Så halv sex stod jag på centralen och letade fram vilket spår tåget mot Göteborg skulle rulla från.
Jag kände mig något ostadig på benen. Det var väl kanske inte så konstigt. Dagen innan hade jag haft balansproblem. Och positiva jag tänkte att det säkert skulle gå över ... detta var bara lite efterdyningar.
Plötsligt hände det som inte fick hända ... jag tappade balansen totalt och bara föll ihop, och det precis utanför vagnen i det tåg som skulle ta mig till Göteborg.
En snäll vakt ... tror jag i alla fall att det var ... hjälpte mig upp på benen och placerade mig på en bänk. Ärligt talat, nu när jag tänker tillbaka, minns jag inte om och vad han sa. Men av någon konstig anledning fick jag kraft och fick upp luren och fick tag på Teddy. Bara några minuter senare kom jag riktigt till sans igen. Då hade vakten försvunnit och jag lagt på luren. Och då slog det mig plötsligt att jag kände mig mycket bättre, och kanske kunde jag komma på tåget i alla fall. Ja, det var i alla fall vad jag trodde. Så jag ringde upp Teddy igen och tyckte att nu mådde jag bättre och kunde nog åka till Göteborg ändå. Men med all kraft i rösten gjorde han klart för mig att det skulle jag INTE.
Så klart hade han rätt. För när han väl dök upp där på perrongen och hämtade mig, var jag nästan lika ostadig på benen som jag varit strax innan jag föll.
Nej, det blev ingen hemfärd. Istället körde Teddy mig raka vägen till akutmottagningen, medan han småmorrande sa att nu fick det vara nog ... nu skulle jag undersökas.
Läkaren gjorde verkligen vad han kunde. Men det är inte så lätt när man inte kan hitta något, trots prov efter prov. Det var åtminstone det som skedde när jag väl låg där i sängen på akutmottagningen. Det enda som kunde sägas var vad som INTE fattades mig.
Vissa saker syns inte på provtagningar ... så är det bara. Jag har ju tidigare fått det bekräftat att jag lider av panikångest. Och idag tycktes läkaren hålla med om att det var en sådan attack som kommit över mig. Dock ville han att jag skulle utredas mer. Så ja, det lär väl antagligen bli ett antal kallelser längre fram.
Just nu mår jag bra. Men jag vet också att det bara kommer över mig helt plötsligt. Och det är det som oroar mig. Det kan komma precis när som helst, var som helst, och hur som helst. Så nu är jag på min vakt. Jag får helt enkelt ta en dag i sänder, ta det lugnt, och bara låta det ske när det sker. Det finns inget annat att göra.
Men usch så hemskt. Panikångest är ju inte att leka med heller för det har jag haft i flera år. Ta det lugnt nu och försök att inte stressa för det brukar vara när man stressar som panikångesten kan slå till. Var rädd om dig och jag håller tummarna för att det inte händer igen. Kram
SvaraRaderaTack Malin. Ja, det var lite jobbigt. Nu känns det bättre igen. Och jag får försöka vila och ta det lite lugnt ett tag. :)
Radera