Man brukar säga att livet går upp och ner, bra ena dagen och sämre nästa. Men med Alexander, som jag träffar mer eller mindre flera gånger i veckan, är det bara uppåt. Han kan få den mest kallaste till att bli varmast.
Han har ett humör som heter duga. Men till och med det kan man inte låta bli att skratta åt. För han är en riktig, riktig känslomänniska, som verkligen visar vad han känner. Och varje gång han kommer springande och kastar sina små armar runt en ... ja, har man inte visst vad kärlek är, så vet man det då.
Igår när jag var på besök hos de var mina ben, som vanligt, otroligt ostabila. Den lilla sötnosen märkte ju detta, kom fram till mig i hallen, tog min hand i sin och ledde mig till soffan. hahaha
Ja, han har ett hjärta av guld. Och jag är så himla stolt över att få kalla mig hans farmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar