DET FÖRFLUTNA KNACKADE PÅ

De senaste dagarna har varit lite virrvarr här hemma ... i alla fall i min skalle. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan jag själv skulle ha så mycket minnen i mitt huvud från långt, långt bakåt i tiden. Och när telefonen satte igång att plinga och plinga sent på kvällen ... ja, då visste jag att mitt förflutna hunnit ikapp mig. Själv känner jag mig ganska stolt när jag lyckades motstå att INTE lyfta luren.

Mitt liv är bra. Jag har det jag behöver ... mina barn, barnbarn och bästa vännen. Nej, jag behöver inte något annat i mitt liv.
När jag tänker tillbaka på mitt liv för så många år sedan, så känns det som en annan epok. En tid som inte på något vis berör mig. Jag står nästan utanför och tittar in ... och jag både saknar det och tycker det är skönt att ha kommit så här långt. Jag vill inte tillbaka. Jag vill inte titta tillbaka, bara ha framtiden framför mina ögon. Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att blicka liiiite snett bakom mig, och fundera på vad som hänt om jag gjort si eller så istället. Hade livet varit annorlunda? Hade jag haft det jag har idag? Nej, antagligen inte. Min familj är trots allt viktigast. Så det är med lättat hjärta jag tänker tillbaka och vet att jag gjort rätt, som stått vid min familj i vått och torrt. Det tänker jag fortsätta med. Och ja, jag får helt enkelt fortsätta stå emot ... och inte lyfta luren.

Och när det blir som svårast räcker det med att jag tittar på mina två små barnbarn. Och då vet jag ... att jag är precis där jag behöver vara.