En dag stod jag och småpratade med en random person om det här
med jobb och att vara arbetslös osv.
Hon hade själv, precis som jag, fått ett arbete. Hon såg inte alls sig
själv sitta på den platsen längre tid än nödvändigt. Och min första
tanke var att det var ett smart drag, man tar vad man kan få tills det
kommer något bättre. Själv var jag ju nöjd med vad jag hade fått.
Så jag frågade henne om hon sökte något annat. Nej, fick jag till svar.
Det fanns inget annat hon ville ha. Jag fortsatte fråga vilken typ av
jobb hon skulle kunna tänka sig så att hon ville stanna kvar. Då svarar
hon: Jag kan vara nöjd med det mesta. Men jag ser inte mig själv
på något arbete en längre tid. Det är inget som intresserar mig.
hahaha
Ja okej, den här tjejen var i alla fall ärlig. Efteråt stod jag och
funderade på om hon berättade detta för sin handledare. Det kan
bli svårt att hjälpa någon som egentligen inte vill arbeta. Och som
jag brukar säga ... man har aldrig roligare än vad man gör det till.
Det måste väl finnas något som alla är intresserade av. Eller??????
På något underligt sätt kan jag nästan förstå om en 18-20 åring
tänker i de banorna. De har kanske inte varit ute direkt i arbetslivet,
har kanske inte utvecklat något jätteintresse för något än.
Nu vet jag inte den här damens ålder, men skulle kunna tippa 35-40.
Och jag blev lite ställd. För vid den åldern trodde jag de flesta
visste på ett ungefär vad de brinner för. Men tydligen inte alla.
Det är väl kanske inte något direkt fel i det. Men eftersom samhället
går ut på att man skall arbeta trodde jag ärligt att alla hade någon
form av mål. :) :) :)
Lite komiskt tyckte jag det var. Och när jag sen framåt eftermiddagen
satt där med mina egna arbetsuppgifter, kunde jag inte låta bli att
småle lite åt hennes kommentar. Nej, det är aldrig fel att vara ärlig.
Det är väl bara det att man inte direkt är van vid att folk är riktigt
så brutalt ärliga. hahaha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar