Jodå, jag var ju både febrig och förkyld. Dessutom var jag tvungen att jobba hemifrån för att hantverkare skulle kunna få tillgång till lägenheten under dagen. Så nog satt jag och tyckte lite synd om mig själv alltid.
Men det är väl ändå en bagatell mot alla andra katastrofer som händer runt omkring.
Där sitter jag och är negativ ... samtidigt som en terrorattack sker i huvudstaden. Det är ju faktiskt så jag borde skämmas. Och alla andra också för den delen, som går omkring och är negativa. Tänk så bra vi ändå har det ... för det mesta.
Ja, ni hör ju. Jag följde utvecklingen hela eftermiddagen ... hur en lastbil drog iväg genom Drottninggatan i Stockholm och mejade ner allt i sin väg.
Det snackades om terrorattack. Jag har ingen aning om det är det. Dock vet jag i alla fall att det måste ha varit en riktig terror för de som bokstavligen sprang ifrån lastbilen. Jag ryser vid blotta tanken. Och jag kunde inte låta bli att tänka på att det bara var ett par dagar sedan jag själv var i närheten av just den platsen i Stockholm.
Varje gång det händer något runt om, antingen det är i vårt lilla land eller någon annanstans, så ställer jag mig samma fråga. Vad får man ut av det? Vad får man ut av att se andras lidande? Och hur är det ens möjligt att ha "terrorn" i blodet?
Jag borde inte bli förvånad efter alla "incidenter" de senaste åren. Men det blir jag ... varenda gång. Jag sitter alltid med gapande mun och tänker "varför", "så himla onödigt".
Jodå, mina tankar går, som vanligt, till de drabbade och deras anhöriga. Jag önskar det fanns mer man kunde säga för att göra det lättare. Men det finns det inte.
Dock kan jag säga till alla andra ... snälla, var goda mot varandra. Var glada att ni har hälsan och att ni har era nära och kära, var positiva. Ett snällt ord eller ett leende betyder så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar