Livet är så skört. Och när tråkigheter händer runt mig ... ja, det är klart att jag påverkas och börjar tänka på min egen, och andras sårbarhet. Inte minst har jag funderat på Affe. Trots att det är så många år sedan han lämnade oss, minns jag smärtan ... som om det var igår. Hur det kramades hårt runt mitt hjärta att jag nästan inte fick luft av vetskapen att jag hade förlorat ... inte bara barnens pappa, utan även en del av mig, och min bästa vän.
Man kan aldrig jämföra olika typer av smärta. Men nog vet jag hur det känns att mista någon som står en nära. Den känslan är inte att leka med ... ett tag trodde jag själv att jag skulle följa med under. Idag är jag himla glad att jag tog mig ur det ... och framförallt att mina barn tog sig ur det där svarta hålet, som man glimtar lite när man mister en viktig pusselbit. Både jag och barnen har mycket att leva för idag. Familjen växer ... och för mig är det det absolut viktigaste i mitt liv.
Ja, det är sådana tankar som genomsyrat mig idag. Ibland behöver den här typen av känsla komma upp till ytan. Om inget annat så påminner den oss om att vi faktiskt lever ... både på gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar