ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN ...

Detta är helt galet alltså.

Trodde ni att flytten var det allra allra bästa som hänt på länge ... nej, då får ni tänka om. hihihi

Ni som känner mig vet ju var jag lägger mitt fokus. De två viktigaste figurerna är mina älskade barnbarn, Alexander och Zebastian. Därför nådde glädjen inga gränser när jag plötsligt en dag fick beskedet av Teddy och Pernilla att jag skulle bli farmor igen. Yes, ni läste rätt. Jag skall få bli farmor för tredje gången. Hur härligt är ändå inte detta?

Dock mådde Pernilla väldigt dåligt i början och vi blev lite oroliga. Så Teddy bestämde sig för att ringa och få till stånd ett tidigt ultraljud. Och efter lite tjat från den här farmodern, fick jag lov att följa med. Jag skall villigt erkänna att jag var orolig eftersom Pernilla mått som hon gjorde. Även om måendet är väldigt olika från fall till fall, så tyckte jag nog ändå att Pernilla mådde extremt dåligt.

Jodå, jag följde med. 😀

Vi kom in i ett litet rum, med storbildsskärm och allt. Det var jättetjusigt. hehe

Till en början trodde jag verkligen att det var något fel. Barnmorskan lät oss lyssna på babyns hjärtljud. Men efter en stund lyssnade hon en gång till. Och just vid det ögonblicket var jag helt övertygad om att hon hört något konstigt på hjärtat. Ja, fram till att hon plötsligt öppnade munnen och sa; "det är fina och starka hjärtljud, och här ligger faktiskt två stycken".

Från det ögonblicket var jag inte riktigt med på vad som sades. Jag fastnade helt och hållet på ordet två. Tvillingar ... TVILLINGAR.

Det är helt magiskt. Jag skall alltså inte bli farmor till ett tredje barnbarn, utan till ett tredje och FJÄRDE barnbarn. Jag skall alltså bli farmor till tvillingar. 

Det är riktigt stort, och jag är stormförtjust. 😀