Jag har tidigare skrivit om kärlek ... kärlek i alla dess former, till partners, bästa vännen, sina barn. Men det finns faktiskt en sorts kärlek till. Jag är ett levande bevis på att den stora kärleken, den stora passionen faktiskt existerar. Den kärlek som äter upp allt sunt förnuft, som är så stark att man inte längre kan tänka klart. Allt man gör är en baktanke om att kanske ... kanske det går vägen den här gången ...
Den sortens kärlek dör inte. Den bara finns där och hur många år som än passerar så finns kärleken kvar.
Just den sorten snubblade jag över. Och nu, mer än 30 år senare, sitter jag fortfarande med klumpar i magen och kan inte se klart.
Man skulle ju kunna tro att tiden läker alla sår. Men i vissa fall är det inte så, ibland blir det starkare och starkare istället.
På den tiden fick jag ofta höra att jag var besatt, att det bara var att vända sig om och gå, att jag skulle säga nej, att jag inte skulle bry mig. Men hur lätt är det när den starka känslan väl satt sig under ens skinn och vägrar släppa taget?
Visst har jag haft andra förhållanden, jag gick till och med och gifte mig. Och det är klart att jag älskade min man, precis som jag givetvis nu älskar mina barn. Men förhållandena har spruckit ... och mycket på grund av den starka känslan som vägrar släppa greppet om mig trots att så många år har förflutit.
Det är många gånger genom årens lopp där jag önskat att jag aldrig träffat mannen i fråga. Det fanns även de år där jag bröt kontakten med andra runt omkring för att kunna gå vidare. Dock har jag inte lyckats speciellt bra, jag står fortfarande på samma ruta och stampar. Det enda som hände var att jag förlorade något värdefullt de år då jag drog mig tillbaka ... något jag förövrigt aldrig gör igen.
Vad var det egentligen som hände? Det var så enkelt som att jag aldrig kunde bli älskad tillbaka ... åtminstone inte på det plan jag ville bli älskad. På vägen fick jag med mig erfarenheter och några andra dyrbara egenskaper ... något jag aldrig skulle vilja vara utan. Så det kanske inte var helt bortkastat ändå. :) Men skall sanningen fram så sitter jag fortfarande här och väntar. För som tidigare år har jag fortfarande tankarna att kanske ... kanske det går vägen den här gången.
Vad vill jag ha sagt med detta? Misstro aldrig någonsin på kärlekens starka makt. Tro aldrig att vännen, systern, brodern eller vem det än gäller bara kan vända sig om och gå. Finns där istället när hon eller han behöver en axel att gråta ut mot ... vare sig det är 1, 51 eller 101 gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar