Sista dagen

Sista dagen på det här året. Det har varit både skratt och tårar, sorg och glädje. Men i slutänden så måste jag nog ändå säga att jag har mått ganska okej ändå 😊.
Jag brukar bli lite sentimental på självaste nyårsafton. Än så länge har det inte infunnit sig. Men det kommer säkert lagom tills jag korkar upp årets champagne.

Det blir minst sagt ett annorlunda nyårsfirande detta året, för väldigt många skulle jag tro. Det är ju många som inte kan dra iväg på den där festen som de längtat till, eller ha den där stora årliga bjudningen. Men ja, det är väl bara att gilla läget och hoppas på att nästa år blir bättre.
Själv är jag inte mycket för festande. Så här blir det bara lite god mat, bingolotto och ett glas champagne när timmen väl är slagen.

Vad gör ni andra ikväll? Jag hoppas i alla fall att ni är rädda om er där ute, inte tar onödiga risker, och verkligen ser till att inte samlas i alltför stora skaror.

Ha nu en fantastisk kväll, njut på årets sista dag, och tänk med glädje på vad som komma skall nästa år.

Märkliga tider

Men eller hur? Visst är det märkliga tider vi lever i just nu?
Jag skulle träffa min dietist på vårdcentralen. Jag var ju förkyld tidigare, men har frisknat till nu. I sista stund blev jag fundersam och orolig för att ge mig iväg. Jag är ju frisk men tyckte ändå näsan rinner lite grann.
När jag ringde till vårdcentralen tyckte dietisten att vi kunde köra ett telefonmöte den här gången istället.
Ja alltså, jag vet banne mig inte var jag skall dra gränsen. "Lilla minsta symtom", det kan ju röra sig om vad som helst. Och jag vill ju inte vara den som smittar andra, speciellt inte på vårdcentralen.

Det är så många frågor som cirkulerar i mitt huvud när det gäller den här pandemin. Jag försöker ju att följa alla dessa presskonferenser, och jag är inne på folkhälsomyndigheten nästintill varje dag. Men ändå så tycker jag inte att jag får något ordentligt grepp om hur, var, när.
Det här vanliga med att tvätta händerna ofta, sprita, hålla avstånd och allt det, jo det är klart jag förstår hur jag skall göra där. Men ändå. När får jag inte hälsa på nära och kära? I vilka affärer är det bäst att handla i? Om ett barnbarn är sjuk och syskonet är frisk, är det okej att ta hit det friska barnbarnet? Ja, det är en massa sådana tankar jag går omkring och bär på.
Och om man tagit covid 19 testet och det visar negativt, kan man då åka iväg och jobba trots att man fortfarande är lite snuvig? Vissa säger att man kan det, medan andra säger att man måste vara helt symtomfri. Vad skall man lita på?

Nu har det gått så långt här hemma att jag vägrar gå till någon affär, det får ungdomarna sköta. Men om man då skall dra gränsen där. Finns det då ingen risk att de drar med sig något hem som smittar mig? Men alltså vaaaaa?? 
Är det fler än jag som har de här funderingarna och oroar sig för lilla minsta symtom man får?

En annan sak som jag hört nu i dagarna är att folk inte verkar våga ta vaccinet när det väl kommer. Då blir jag ännu mer fundersam. För om inte folk tar vaccinet blir vi ju aldrig fria från covid 19. Och kan de då leva fritt bland de personer som tagit vaccinet? Och vad händer då om övervägande av befolkningen inte tar vaccinet? Skall de då fortfarande leva med restriktionerna som finns nu?

Ja alltså, jag blir helt snurrig på allt detta. Är jag ensam om att tänka så här?

Klappat och klart

 Japp, nu är jag klar, och väldigt redo för att möta tomten 😀.
Ja alltså julklapparna har varit redo ett tag redan. Men nu är allt i alla fall inslaget och skall bara läggas under granen.

Är det fler än jag som älskar julen? Jag började handla första julklappen i Januari hahaha. Och sedan dess har det blivit lite då och då. Så klart är det ju inte bara självaste julafton. Hela December månad är som en enda stor saga för mig. Det är julpynt, juleljus, adventsljus, julbak. Ja, allt som hör julen till. Jag är som ett stort barn med alla förväntningar som sker nu när det närmar sig julen. Och jag älskar att se alla det mina sen när det är dags att öppna julklappar.

Det är så mycket som hänt genom åren. Och jag skall lugnt erkänna att det inte blir riktigt lika mycket som förr i tiden när barnen var små. Men jag är fortfarande taggad inför julen, och jag längtar lika mycket nu som då.
Vissa saker skulle jag självklart ändrat på om det gick. Men det är bara att inse, allt kan man inte kontrollera.

I år bestämde jag mig för att bara handla julklappar till barnbarnen. Kände att det blev för mycket av det goda med att handla till vuxna, även om det är mina barn. Men eftersom vi ändå har en tradition att samlas och dela ut julstrumpor, så fick det bli julklappar där istället hihi. Nej, jag är väl inte helt redo att släppa det här med att handla till barnen. 😁

Och på tal om julklappar, så har jag nog varit riktigt snäll i år. Jag fick en alldeles för tidig julklapp.
Tror att ungdomarna här hemma fick nog när de hörde mig gnälla över min sega dator. 😂

Grattis till mig

 Ja, då är man ett år närmare den stora dagen. Vilken dag? Jo dagen då jag kan titulera mig pensionär😁.
Jag känner mig ju inte så värst gammal, förutom när barnbarnen vill springa och jaga och leka pett och sådant som man själv gjorde för 100 år sedan, då märker jag att jag inte alls orkar så mycket som jag själv tror.
Härom dagen utbrast mitt äldsta barnbarn att jag minsann inte kunde bli så gammal som 59 år. Då var man ju jättegammal. Har fortfarande inte bestämt mig om jag skall tolka det som en komplimang eller inte 😀.

Även om man har sina krämpor här och där, så har jag ändå haft turen att få hålla mig någorlunda frisk. Och det är väl det som gör att jag tycker det skall bli härligt när den dagen kommer då jag faktiskt är pensionär och inte behöver söka jobb eller hålla på med något sådant. Det är då jag kan ta vara på mig själv, mina barn, respektive, och framförallt barnbarnen. Det är då vi kan hitta på en massa bus utan att jag behöver få dåligt samvete för att jag inte gjort något nyttigt framför datorn en dag.

Och jag behöver ju inte oroa mig för framtiden heller. Alexander har uttryckligen sagt att när den dagen kommer så skall han hjälpa farmor och se till att hon kommer iväg och kan göra sina ärenden. Då skall han passa upp på mig och köra mig dit jag vill hahaha. Visst var det väl gulligt tänkt av honom? 💓

Och ja, fina presenter blev det också. Min familj vet precis vad det är som får igång mig och vad jag tänder på hihi.

Den femte

Och idag tror jag nog att jag är världens lyckligaste farmor. För tro´t om ni vill men jag skall bli farmor igen, till en liten flicka.
Teddy och Pernilla väntar tillökning. Och någon gång i Mars blir Adrian och Maximilian storebröder till lilla Astrid Linnea Annie.
Inte nog med att det kommer en ny liten baby till familjen att gosa med, men tillika en liten flicka. Jag har ju redan 4 helt underbara barnbarn som jag älskar över allt annat. Men en liten flicka saknades liksom 😃.

Jag älskar stora familjer, och jag är i sjunde himlen just nu. Det enda tråkiga är att man måste vänta ända tills Mars innan vi får välkomna det lilla livet hihi.
Ja, vi har ju vetat det ett tag. Men det var först idag vi fick beskedet att det var en flicka. Och alla känner väl mig. Inte kunde jag hålla tyst längre då, nu måste jag bara få skrika ut om den nya familjelyckan.

Vad säger ni, är hon inte LITE lik sin farmor? hahaha

BARNBARNEN

  Mellan varven står tiden helt stilla för mig. Varje dag är densamma, och det känns inte som att det händer så mycket nytt. Och sen tittar jag på barnbarnen och kommer på att "guuuu" vad tiden rusar iväg". 😀

Den sista tiden det här året har det hänt massor tycker jag ... Zebastian har fyllt 3 år, Adrian och Maximilian har hunnit bli ett helt år nu. Och mitt största barnbarn, Alexander, har blivit 7 år och började i första klass härom dagen. 
Jag förstår faktiskt inte var tiden har tagit vägen. Jag kommer fortfarande ihåg när Alexander kom till världen, och nu är han plötsligt en förstaklassare. Likadant är det så klart med de andra tre. Kommer ihåg spänningen när de kom till denna värld. Och nu är det tre små barn med mycket energi och väldigt stor nyfikenhet.

När jag umgås med barnbarnen eller bara sitter och kikar på de, så känner jag att jag är världens lyckligaste människa, som fått förmånen att bli farmor till dessa helt underbara killar. Alla svårigheter försvinner liksom när man jämför med barnbarnen😀.

Det är väl det här som är meningen med livet. Familjen växer och blir större. Barnen flyger ut och skaffar egna barn. Och på något sätt sluts cirkeln.
Det är detta som verkligen är livets efterrätt. 

Alexander 7 år

Zebastian 3 år

Adrian 1 år

Maximilian 1 år

HUR GÅR DET MED MITT ARBETSSÖKANDE

Under alla mina år som arbetsför har jag haft en del ströjobb. Men det finns faktiskt två jobb som jag haft ganska länge, där företagen ändrat konstruktion och avdelningar har blivit bortkopplade. Och därför står jag nu på samma ruta som för 20-30 år sedan. Måste ju säga att det inte är en skön känsla alls.
Jag trodde inte att jag för tredje gången skulle behöva armbåga mig fram på arbetsmarknaden, behöva bevisa, ytterligare en gång till, vem jag är och vad jag går för. Och nu känner jag att jag inte orkar kämpa längre, har inga krafter kvar.
Hade jag kunnat hade jag mer än gärna startat något eget, där jag kan sitta vid min egen dator och jobba hemifrån. Om inget annat hade jag inte behövt stånga mig fram bland alla ungdomar som också behöver ett jobb. Men nej, jag har ju inte den blekaste aning om hur jag skall gå tillväga med det.

Jag har aldrig varit rädd för att ta i, att börja nya anställningar, och att lära mig nytt. Det har alltid varit en utmaning för mig. Jag har klarat av det superbra. Och jag har tyckt att livet leker när jag fått ett jobb och upptäckt att jag är hur bra som helst på det jag gör. 
Men på något sätt så känns det annorlunda nu, antagligen för att jag blivit äldre. Jag vet inte varför, men jag känner mig inte motiverad längre.
Det är klart, jag vill fortfarande arbeta, och jag vill naturligtvis tjäna pengar. Men det är tufft att sitta flera timmar om dagen och söka än det ena, än det andra arbetet. Jag blir trött i huvudet, och jag känner inte att jag fungerar som människa när jag skall sitta så här.

Nu tänker jag att min trötthet och att jag inte orkar kämpa kan bero på hettan som är här just nu. Jag menar, vem orkar hålla igång när det är så här varmt? Ja, jag hoppas ju att jag får tillbaka lite av gnistan när det blivit lite svalare.

Och för tillfället handlar min mail mest bara om "Tack för din aktivitetsrapport till arbetsförmedlingen" och "Tack för din ansökan men nej tack".

Vart gömmer hon sig?!

Har ni någon gång sett böcker samla på sig damm, eftersom ingen tog sig tid för att läsa dem eller åtminstone damma av dem? Hade denna blogg varit en riktig bok Carina så hade den haft flera lager över sig...liggandes på en hylla..Någonstans i din lägenhet hihi. 

Ni alla kanske undrar vart hon håller hus för ibland kan jag själv undra det. Hon som verkligen ÄLSKAR att skriva av sig. Hon är nog för upptagen med alla sina fyra över gulliga små barnbarn. Små och små mina barn är inte så små längre. Den stora har bara ett huvud kvar att växa innan han är lika lång som mig. Jag är 1.67 lång. Det går undan och knappt så att man hinner med heller. Usch till hösten börjar han Åk 1, helt sjukt! Inne på en GRUNDSÄRSKOLA.. Jag är överlycklig att jag slipper att kriga mer med grundskoleförvaltningen och allt annat som hör till. Visst kommer det säkert annat men det är då det. Han fick sin intellektuella funktionsnedsättnings nivå.. Den landade precis på gränsen till nivå 1 därför får Alexander gå i grundsärskolan. TACK för den underbara människan på HAB som underlättade för vår Alexander. 

Den lille som är över allt och ingenstans. Ajjj.. idag slog han i framtänderna rakt ner i golvet inne på Emporia så imorgon blir det en visit till tandläkaren. En liten del av framtanden gick tyvärr av. Han är helt enkelt för vild av sig. Hans storebror sade till honom att han får skylla sig själv för att Zebastian sprang och välte ner allt inne på Lindex idag. Sicken storebror!! Syskonkärlek kallas det kanske? Så underbara barn har jag. 

Sen har vi dem söta små tvilling pojkarna. Alltså jag vet inte vad jag ska säga mer än att mina ögon och mitt hjärta smälter varje gång jag ser dem. Vilka fantastiskt vackra pojkar Pernilla och Teddy har skapat. Första gången jag såg dem inne på neo mina tårar bara sprutade.. Ja, dem som känner mig vet att jag är väldigt känslig av mig som person.

Ska bli väldigt roligt att få följa dem i deras utveckling, deras liv och se hur dem är som vuxna. Snart är dem dessutom 1 år och på samma dag som Zebastian egentligen var beräknad. Vad är oddsen.. 

Jag är väldigt glad och tacksam över att ha Dennis familj som min familj. Vilka fantastiskt snälla och underbara människor som jag har fått lära känna dessa 9 åren. 

Ville bara skriva lite i bloggen för att den inte skulle samla damm hihi och hoppas ni alla får en godnatt sömn. Jag själv hoppas på lite sol innan semestern tar slut i för sig 3 veckor kvar. Svensk sommar kallas det! 

Varför inte träna med sina barn på ryggen?
Han lät inte mig träna ifred, var att acceptera läget hihi

Lite framsteg blir till stora framsteg 😉

Somliga av er vet också att jag börjat starta upp min egen business med ett helt färdigt koncept som är väldigt enkelt att följa om ni är intresserade av att följa mig lite på min blogg är ni välkomna in på:

https://lifechange.myforever.cc

Därinne kan ni också se de olika produkterna och hur flitigt dem används av mig. Mer kommer det in i bloggen och på min personliga sida. Tack för att ni läste mitt inlägg. Kramar/ Desirée                     

                       

               

Idag gästas bloggen av ...

Besök gärna www.foreverliving.se för att titta på vårt utbud av aloe vera produkter, av högsta kvalité

och återkoppla till mig som återförsäljare. 

Kontakt; Desirée Pettersson på facebook. 

Nyopererad, diabetes, och helt lost

Vet inte om jag kan kalla mig själv nyopererad precis. Det är lite mer än 2 veckor sedan jag opererade bort gallblåsan. Och även om operationen gick bra, har jag väl mått si och så efteråt. Det jobbigaste har varit att inte kunna umgås med nära och kära som jag velat. Jag har haft ganska ont och har inte fixat att lyfta barnbarnen eller kunna leka med de. Det är egentligen inte förrän nu, för ett par dagar sedan, som jag inte haft ont och kunnat röra mig ganska bra ändå.

Då kan man kan tycka att livet börjat leka igen. Men nej ... sådan tur hade jag inte. Istället blev det mer allvar med min diabetes. 

Det hela är ganska nytt. Jag fick besked om min diabetes för bara några månader sedan. Men inget blev gjort åt det då. Fick tabletter, men inget annat. Så jag tog själv kontakt med VC för att få hjälp med att lägga om min kost, och hur jag borde tänka. Och till slut fick jag komma till en diabetessköterska som kunde hjälpa mig vidare, som kunde berätta vad värdena skall ligga på och hur jag skall kunna kontrollera de.

Men det är ju inte det allra lättaste. Jag känner mig helt lost i det här. Det finns ingen som kan hjälpa mig när det inte fungerar, ingen jag kan bolla med ... och ingen jag kan luta mig mot.

Jag får inte umgås med barnbarnen, vilket ofta är de som ger mig styrka. Jag kan inte sitta i mitt eget kök och njuta av familjen. Istället sitter jag fast i rummet medan jag tittar på blodsockermätaren och inte har den blekaste aning om hur jag skall göra.

Klockan är 10 och jag skulle ha ätit mitt första mål klockan 8, inte ens det har jag fått till. Det här är såååå bra för mitt blodsocker ... eller not!!!

Frågar man mina barn så är jag bara en dramaqueen. Jag är ingen som behöver tröst, som behöver en ursäkt när man skällt på mig. Jag är ingen som har rätt att bli arg, ingen som har rätt att yttra sig ... Och absolut ingen som behöver gråta. För vad har jag att gråta för? Jag är ju bara pinsam.

Det är väl bara karma det här med att jag inte får blodsockermätaren att fungera som jag vill. För får jag inte rätt på maskinen, om inte mina värden blir bättre, om jag inte kan äta som jag skall ... då finns det inte så mycket mer att säga,  eller hur?

SAMMA SYMTOM

Och så hände det som inte fick hända. Jag blev förkyld. Och helt plötsligt snackas det inte om ett vanligt förkylningsvirus, utan jag får inte träffa mina nära och kära för smittorisken.

Snacka om snedsteg i tillvaron, jag som hade planerat för helgen.  Mina två äldsta barnbarn skulle ju komma, tänkte inte sitta vid datorn utan bara fokusera på familjen. Ja, jag vet. Vi hade inte kunnat åka på en massa aktiviteter, pga Corona. Men nog hade vi kunnat hitta på någonstans att åka där det inte finns folksamlingar. 

Och då händer det här.😒

Varför??  Mina barnbarn betyder allt för mig. Därför satt jag här innan idag och tänkte att fasen jag struntar i det, tar hit killarna ändå. Men så egoistisk kan jag ju inte vara. Jag ringde t.o.m 1177, som så klart bekräftade det jag redan visste, ingen kontakt med andra. 

Alltså det här är pest och pina. Vara utan barnbarnen tills jag är helt symptomfri. 😥😥

Rena straffet om ni frågar mig.

DET BLEV INTE LÅNGVARIGT

Jag var så lycklig att jag lyckades få nytt jobb när jag blev uppsagd i slutet på förra året. Men säg den lycka som varar? Av skäl, som jag inte kan gå in på här, kunde jag inte arbeta kvar på det nya företaget. Så nu är jag åter arbetslös, och det suger verkligen. Det värsta är att jag känner hur musten börjar gå ur mig, känner mig inte alls taggad att söka jobb. Jag vill så klart arbeta, och jag söker givetvis varje dag. Men det här med att lägga ner sin själ i något, nej jag orkar inte. Det har varit så många turer. Och jag trodde att jag skulle slippa gå igenom den här proceduren en gång till. Jag vet, det är ju bara så naivt. Men nu har det gått ytterligare år, jag är äldre, och vill inget högre än att få göra rätt för mig de sista år jag har kvar tills pensionen. 

Ja alltså, jag VILL ju arbeta. Men det är drygt att söka, och söka, och söka. Det händer ingenting. Jag vet inte, jag söker kanske fel. Alla andra som går arbetslösa lyckas ju uppenbarligen. Så det kanske är jag som inte kan.

Jag vet inte vad jag gör för fel.

MARIONETTDOCKA

En liten anekdot ... eller bara en fundering. Det här handlar inte nödvändigtvis om mig. Men det är mina tankar och funderingar, och skillnader på när jag växte upp och ungdomen idag.

Det brukar ofta heta "Det var bättre förr". Men många gånger stämmer det inte. Jag t.ex. tycker vissa mobila saker har blivit till det bättre. Kanske inte all teknik. Men det har blivit enklare att hantera pengar, räkningar, och liknande.

Däremot måste jag nog säga att det var såååååå mycket bättre förr när det gällde hur man betedde sig, och framförallt hur de äldre blev bemötta av de yngre. Det borde kanske inte vara så, men det är det ändå. 

Om man skulle vara lite nere en dag och inte vilja vara social, var det aldrig någon som reagerade, man lät personen vara ifred. Och idag; ja, då är man konstig och låter ens dåliga humör gå ut över andra.

En liten bagatell som känns igen är; om man blandar sig när två personer eller fler står och tjafsar, då är man dum och skall inte blanda sig om något man inte har med att göra, om man inte blandar sig; då är man kall och bryr sig för lite. Jag menar ... hur vill folk ha det? Förr blandade man sig helt enkelt inte. Det var enkelt och man kom inte i gräl. Idag hamnar man mitt emellan, vare sig man vill eller ej.

En del av oss som minns det bästa från "förr i tiden" kan säkert känna igen sig som något av en marionettdocka. Man vill vara alla till lags. Men istället blir man lite som en nickedocka. Kommer man med förslag, blir det nedslag. Kommer man inte med ett förslag är man konstig och bryr sig inte. För vem vill få i ansiktet att man tror man är bäst och aldrig gör något fel? Vilket jag tror blir en vanlig reaktion om man skall medla eller komma med goda råd.

Är det någon som känner igen sig i detta?