Vad betyder det egentligen att vara bortskämd? Själv tycker jag att bortskämdhet inte innebär att man får en massa saker, eller vad man pekar på. Nej, för mig innebär det att skrika sig till saker.

 Jag är inte den föräldern som tyckt att far-eller morföräldrarna skämt bort mina barn. Jag har heller aldrig tyckt att det var någon sorts tävling vem som kunde köpa de bästa presenterna. Tvärtom ... om jag velat att mina barn (eller mitt barnbarn) skulle ha något speciellt har jag mer än gärna låtit någon annan ta över paketet för att kunna ge det jag visste skulle vara en glädje.
För mig har det ofta handlat om att sprida glädje. Sen är jag den absolut första att medge att jag har svårt att sluta handla. För så fort jag ser något som jag vet skulle vara till glädje eller nytta, kan jag inte låta bli att handla det ... trots att jag kanske redan handlat mer än tillräckligt. 😊

 För ett tag sedan snubblade jag över en artikel som bara var för klockren. Den beskrev så himla bra vad jag själv känner och har tänkt så många gånger ... både som förälder, men också i egenskap av farmor.


 "Mor- och farföräldrar har som de flesta vet, en tendens att skämma bort barnbarnen lite för ofta. Reglerna man tydligt satt upp slutar helt plötsligt att gälla. Lördagsgodis omvandlas till onsdagsgodis och den bestämda sovtiden förflyttas från 19 till 21. 
Men de kommer inte alltid finnas med oss. I ett öppet brev till Asbury Park Press berättar Tina att hon känt att hennes svärmor förstört barnens uppfostran. Men efter svärmoderns död inser hon plötsligt att det bara var kärlek och omtanke bakom varje handling.
Här är Tinas brev som inte låter dig hålla tårarna tillbaka:
"Jag försökte genom att både visa dig respekt och uppskattning, få dig att låta bli att skämma bort mina barn. Jag tänkte att du skapade bortskämda barn genom att uppfylla allt de önskade. Jag tänkte att de aldrig skulle lära sig att vänta, turas om eller att dela med sig. Eftersom varje gång de öppnade sin mun eller pekade på något uppfyllde du deras önskan.
Jag blev upprörd för att det var du som köpte de bästa och dyraste presenterna. Hur skulle jag kunna tävla mot det? Hur tror du att det känns för mig att de allra bästa presenterna, de som de blev gladast över, inte kommer från deras föräldrar?"
Hon berättar hur barnen älskade att tillbringa eftermiddagarna med sin farmor – som alltid hade en liten överraskning med sig. Men Tina ville inte att barnen skulle förknippa farmor med gåvor. 
"Jag tänkte att de borde älska dig för den du är. Jag försökte förklara det här för dig, men du ville inte lyssna. Du fortsatte skämma bort dem på alla möjliga vis.
Tills dagen du gick bort.
Jag höll om min killar och berättade att deras farmor inte längre fanns kvar. Det var inte möjligt - du skulle ju finnas kvar för alla speciella tillfällen: balen, examensdagen och bröllopet. Men de förlorade sin farmor för tidigt och för plötsligt. De var inte redo att säga hej då till dig.
Jag tänker ofta hur fel jag hade. Jag uppfattade din generositet så fel. Min barn, som befinner sig i tonåren, saknar dig jättemycket. Och de saknar inte dina presenter eller dina gåvor, de saknar dig. De saknar att springa fram till dörren och krama om dig innan du ens hunnit ta dig in. De saknar att titta upp på åskådarläktaren och se dig sitta där. De saknar att prata med dig och ta del av din visdom, uppmuntran och kärlek."
I slutet skriver Tina att hon förstår varför farmor skämde bort sina barnbarn på det sättet. Att rollen som farmor gav henne lycka och mening och att kärleken hon gav barnen alltid kommer att finnas kvar för evigt. Hon avslutar brevet med att tacka sin svärmor för allt hon gjort och att hon önskar hon kunde komma tillbaka och göra om allt igen.
Tinas ursprungliga brev kan du läsa på Asbury Park Press."