GJORDE DET SOM KÄNDES RÄTT FÖR MIG

Känner att jag behöver notera en liten reflektion till arbetet som personlig assistent.

För att göra en liten tillbakablick så blev jag kallad på intervju som personlig assistent. Det var egentligen ingenting jag sökt, var tidigare intresserad av att möjligtvis arbeta som ledsagare. Och på assistansbolaget ansåg de att jag hade tillräckligt goda erfarenheter med tanke på de handikapp vi har inom familjen. Redan då sa jag att jag absolut kunde tänka mig att arbeta som ledsagare till barn och ungdom som behövde lite extra stöd och hjälp.
När de sen ringde och frågade om jag kunde tänka mig att prova på att vara personlig assistent blev jag nyfiken och sa att trots att jag inte hade någon erfarenhet så vart jag intresserad att åtminstone testa på det.
Det är det jag nu har gjort.

Jag blev kallad till intervju för någon vecka sedan och redan på Måndagen veckan efter ringde assistansbolaget och sa att klienten var intresserad av mig. Kan ju tala om att jag föll för henne också. Hon var jättegullig och delade väldigt mycket av mina egna intressen.
Redan på intervjun kändes det lite märkligt att de kunde tänkas vara intresserad av mig som absolut inte har någon som helst erfarenhet vad gäller det här med sjukvård m.m. Men jag vart ändå nyfiken och kände att jag ville prova på det.
Så när jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att gå bredvid i två pass för att känna av läget sa jag ja.

Jag blev chockad och lite rädd måste jag nog erkänna när jag på Tisdagsmorgonen kom dit och upptäckte att mitt uppdrag gällde mer sjukvård än ledsagning.
Jag är som sagt ingen sjuksköterska, har aldrig tidigare sett eller varit i kontakt med något liknande och kände mig riktigt osäker. Men ändå verkade klienten gilla det hon såg och frågade om jag ville ha ytterligare ett par pass veckan därpå för att känna på att verkligen arbeta med det. Jag ville fortfarande inte backa, tänkte att det här skulle jag fixa så jag svarade glatt ja.

Det var när jag kom hem som jag började tveka och tvivla på mig själv. Vad hade jag gett mig in på? Hur trevlig hon än var och hur gärna jag än ville testa detta kunde jag inte sticka under stol med att jag fortfarande inte hade en aning om vad det hela handlade om. Som jag sa, jag kan absolut ingenting om sådana saker, har ingen utbildning inom vården och som mest har jag väl satt ett plåster på barnen när de skrapat upp knäna.

Det är inte rätt, varken mot mig eller klienten, att arbeta med något som jag är så osäker på och som jag inte har den blekaste aning om hur jag skall göra. Vardagstingen hade jag absolut klarat, men vårdbiten?? Nej, jag hade inget annat val än att ringa upp assistansbolaget och meddela att detta inte var något för mig ... i alla fall inte som personlig assistent till någon som hade så specifika vårdbehov.

Efter att jag hade gjort detta föll en sten från hjärtat. Visst har jag fortfarande pengaproblem, jag skulle verkligen behöva de extra kronor detta gav. Men jag tycker inte det är rätt att skaffa de på bekostnad av något som jag känner av hela mitt hjärta är fel.