Vi var ju som bekant och besökte Pias mamma på sjukhuset igår.
Jag håller alla tummar och tår nu, men det verkar minsann som att det äntligen går åt rätt håll. När vi kom dit så var hon sitt eget gamla, vanliga och lite småsarkastiska själv igen. Det var så skönt att höra hennes lite smågnälliga sätt ... det man är van vid. Nu vet man att hon är på bättringsvägen. Det är bara att hoppas på att det håller i sig. Damen är över 80 år. Och man vet ju aldrig med så pass gamla människor åt vilket håll det går.
Men gumman är seg så jag vill gärna tro på att det håller sig länge, länge och att hon har så pass mycket kraft nu att hon verkligen kan komma hem nästa vecka ... som de tror. :) :)
Det är ganska påfrestande när nära och kära ligger på sjukhuset. Det tar på krafterna, inte bara för sjuklingen som ligger där och inte kan göra så mycket, men även för omgivningen. Man försöker att tänka på annat men det är banne mig svårt, man kan ju inte låta bli att tänka och oroa sig. Och om man då, som jag, har så starka känslor för familjen, för både Pia och hennes bror, ja då finns tankarna där hela tiden. Och jag ber verkligen till högre makter att allt skall bli så bra som möjligt. :)
Jag håller alla tummar och tår nu, men det verkar minsann som att det äntligen går åt rätt håll. När vi kom dit så var hon sitt eget gamla, vanliga och lite småsarkastiska själv igen. Det var så skönt att höra hennes lite smågnälliga sätt ... det man är van vid. Nu vet man att hon är på bättringsvägen. Det är bara att hoppas på att det håller i sig. Damen är över 80 år. Och man vet ju aldrig med så pass gamla människor åt vilket håll det går.
Men gumman är seg så jag vill gärna tro på att det håller sig länge, länge och att hon har så pass mycket kraft nu att hon verkligen kan komma hem nästa vecka ... som de tror. :) :)
Det är ganska påfrestande när nära och kära ligger på sjukhuset. Det tar på krafterna, inte bara för sjuklingen som ligger där och inte kan göra så mycket, men även för omgivningen. Man försöker att tänka på annat men det är banne mig svårt, man kan ju inte låta bli att tänka och oroa sig. Och om man då, som jag, har så starka känslor för familjen, för både Pia och hennes bror, ja då finns tankarna där hela tiden. Och jag ber verkligen till högre makter att allt skall bli så bra som möjligt. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar