dit just den dagen, men tog en tur i Söndags framåt kvällen, när
ridning och affärsbesöken var avklarade.
Det var ju inte speciellt mysigt väder. Det var mörkt och kallt, och
regnet stod som spön. Men vi tog oss i alla fall dit. Den enda som
var lyckligt ovetande om allt ståhej runt kyrkogårdsvistelsen var
Bandit. Han sprang, hoppade och hade sig. Det kan man ju inte
påstå att vi andra gjorde precis. :(
Jag blir alltid lite dyster när jag är på kyrkogården. Det är klart
att jag accepterat det oundvikliga, men det gör det inte lättare.
Och tankarna går ofta till andra runt mig ... att Affe skulle
varit med, att han skulle följa Alexander på vägen, att han
skulle varit en del i Bandits busiga vardag. Ja, det är så mycket
som rör sig i mitt huvud varje gång jag är där. Jag undrar om
den känslan någon gång kommer att släppa.
Vi är en väldigt sammansvetsad familj ... och vi tar oss igenom
det tillsammans. Jag hoppas det blir lättare med tiden, för just
nu är det fortfarande ganska kämpigt vid sådana här speciella
dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar