RIP

Sitter här vid köksbordet och vet inte om ... vad ... hur ... jag skall skriva.
Det har varit en dryg natt. Jag kom inte i säng förrän mitt i natten, och
innan jag sen kom till ro ... ja, jag tror att klockan var bortåt 2-3 innan
jag slocknade.

Igår somnade sonens hund in. Efter en tids smärta i höft och leder, gick
det inte längre. Han kunde inte gå den stackaren, så igår fick de ta det
tragiska beslutet att låta honom slippa lida längre.
För att finnas till hands; stötta och bara finnas där, så åkte jag och Beatrice
hem till Dessi medan Dennis gav sig iväg med Dino.
Den krassa verkligheten är ju att jag egentligen inte kunde göra så
mycket. Jag såg hur mycket både Dennis och Dessi led, och jag kunde 
inte ta bort deras smärta ... hur gärna jag än hade velat.
Man kunde se på deras andra hund att hon förstod att något tragiskt höll
på att ske. Hon lämnade inte Dessis sida för ett ögonblick, som om hon var
rädd att förlora henne också. Det var riktigt rörande att se ... och väldigt
ledsamt.

Det blir en stor omställning. Dino var såååå älskade av oss alla ... inte minst
av sin närmaste familj ... med Dennis och Dessi i spetsen.