Jag vet att detta inlägget säkerligen blir lite ego i vissas ögon. Och jag kan
garantera att många tycker att jag fikar efter pluspoäng. Men nej, det är
faktiskt så långt från sanningen man kan komma
Det blev en diskussion en dag som fick mig att framstå som "moder Teresa",
som egentligen bara ville vara bäst i alla lägen, och som egentligen ville
att alla andra skulle komma i skymundan.
Folk tycker sådant är drygt. Och det kan jag förstå ... om det är så folk går
omkring och tänker. Själv tror jag aldrig jag någonsin har jämfört mig med
andra ... eller jämfört andra med mig själv.
Jag är typen som alltid håller hissdörren om någon är på väg, som gärna
letar upp folk om jag hittar något av värde på trottoaren, som söker ägaren
till en bil med tända lampor.
Jag har alltid ett öra om någon vill prata, jag missar buss och middag hemma
om någon behöver hjälp på vägen.
Det är inget jag gör för att andra skall berömma eller tycka jag är bäst på
något sätt ... det är bara den jag är utan att jag tänker på det.
Och jag tänker aldrig någonsin på vad andra runt mig gör eller inte gör.
Jag tänker aldrig ens i de banorna.
Inte heller jobbar jag mer än vad jag kanske skulle behöva för att folk skall
klappa mig på axeln och tycka jag är bäst. Det är också sådan jag är ... utan
att tänka på att jag faktiskt gör det, för att jag ser att det behövs.
Min svärfar brukade alltid säga "det finns ingen som är bättre än dig, men
så är du inte heller bättre än någon annan".
Det är ord väl värda att tänka på.
Ja, jag är helt enkelt bara jag ... dryg för vissa, men gillad av andra. Men
framförallt så gillar jag mig själv ... och det är ju huvudsaken. :) :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar