ETT ÅR SEDAN

Godmorgon alla.

Detta är en något udda dag, en jobbig sådan. Kan vara därför jag låg i sängen igår kväll med kramper i magen. Kanske lite oroskänslor.

Idag är det exakt ett år sedan Affe lämnade oss. Minnena sköljde över mig så fort jag slog upp ögonen. Och nu sitter jag och minns alla hemska och jobbiga detaljer från dagarna då allt var kaos.

Den dagen Affe gick vidare in i nästa värld, det var den dagen jag förlorade något värdefullt, och som familj så förlorade vi en viktig pusselbit ... vi blev en riktigt splittrad familj.

Vi har gått vidare, både jag och barnen. Men det kommer ändå alltid att finnas något som saknas hos oss. Det fanns ett tag då jag trodde att jag skulle förlora förståndet. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag var övertygad om att jag också skulle somna in för alltid. Samtidigt var jag så klart orolig för mina barns räkning. Jag såg hur de led ... och jag kunde inte göra något för att ta bort smärtan.

Tiden har läkt en del av såren. Det smärtar fortfarande mellan varven, och jag inser att det aldrig riktigt kommer att läka. Men som sagt, vi har ändå gått vidare. Och jag tror att Affe skulle vilja det. Jag är övertygad om att han är med oss, och varje gång något glädjande händer för barnen så gläds Affe också.