huvudvärk.
Trots att han tagit ett par tabletter timmen innan ville inte värken
försvinna.
Och jag kan ju lugnt påstå att när jag såg honom så blev jag riktigt
orolig. Han var nästan okontaktbar och min första tanke var att jag
skulle ringa efter ambulans.
Jag hann sansa mig innan jag kastade mig på telefonen. Man vill ju
inte ringa i tid och otid. Men jag ringde i alla fall sjukvårdsupplysningen
och till skillnad mot härom kvällen så fick jag prata med en urgullig
dam som verkligen tog sig tid att ställa frågor, utröna vad det inte kunde
vara och kom till slut fram till att vi borde åka in.
Ja, det är ju inte det allra lättaste när det gäller Teddy, han ogillar allt
vad sjukhus är.
Är det någon han brukar lyssna på så är det Dennis ... så det var honom
vi till slut fick ringa.
Han kom ... och ja, vi fick upp honom på fötter och iväg till sjukhuset.
Vid det laget hade han så ont i huvudet att jag fick leda in honom genom
sjukhusdörrarna. Och där kunde jag äntligen slappna av något ... det
blev snabb hjälp när de såg hur ont han hade.
Vi fick superbra hjälp, läkarna var så himla bra, lugna och empatiska,
och tog sig verkligen tid att förklara allt för oss.
Teddy hade fått ett rejält migränanfall. Men efter ett besök på vårt
fina sjukhus ... och lite medicinering ... gick han själv ut genom
dörrarna. Och han kunde både se och prata, helt annorlunda mot
hur han kom in där.
Ja, mycket kan man säga om sjukvården. Men jag är så så så
tacksam att vi har den duktiga och kompetenta personalstyrkan som
vi faktiskt har på vårt sjukhus. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar