SAKNADEN FINNS DÄR

Jag pratar kanske inte om honom varje dag, jag går kanske inte
heller och tänker på honom riktigt varje dag. Men tro mig, saknaden 
finns där fortfarande ... nästan hela tiden.
Och ibland funderar jag ... kommer jag någonsin att komma över
att jag miste min bästa vän, min före detta man, mitt bollplank?

Mycket har hänt under det här senaste året. Jag trodde det inte själv
till en början men visst rungar skratten här, både jag och barnen
har gått vidare. Alexander har blivit äldre, både Dennis och Teddy har
bytt bostäder och andra personer har kommit in i våra liv.
Men fortfarande finns Affe där, någon som har funnits hos oss i närapå
28 år.

De senaste dagarna har jag tänkt på honom väldigt mycket. Tror det har
att göra med att det snart är hans födelsedag, snart är det jul och ja, snart
är det nyår. Nu när julklapparna skall handlas och mycket skall planeras
saknar jag Affe extra mycket ... han var ju en så stor del i allt detta.
Jag fasar lite för den här tiden. Vid den här tiden förra året minns jag att
jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Och jag är rädd att jag kanske backar lite
i mitt mående dessa sista månaderna på året. Kan ju också vara därför min
panikångest har visat sig ett par gånger. Det blir väl lite omedvetet där
kanske.

Som sagt, jag saknar Affe så så mycket. Men minnena, mina bilder, det 
kommer aldrig någonsin att försvinna.