Under alla mina år som arbetsför tror jag aldrig jag fått denna känsla tidigare av att inte räcka till, att inte duga, att inte klara av. Det blir en känsla av ensamhet, där jag inte riktigt vet vem jag kan anförtro mig åt och vad som är rätt och fel.
Trots att jag vet att fel har begåtts, så vet jag inte vad och kan inte rätta till det. Det blir en oduglighetskänsla, där jag blir mer och mer osäker.
Nu har jag arbetat hemifrån några dagar. Jag har varit effektivare än någonsin. Och det bästa av allt ... jag har sluppit frågorna.
Det är så mycket som hänt de senaste månaderna. Det är egentligen inte alls konstigt om man blir förvirrad och inte hänger med i svängarna. Jag har verkligen försökt. Men hur det än är så är jag inte 25 längre. Det tar tid för mig att lära mig nytt, och innan jag kommit in i det, så glömmer jag bort små enkla detaljer.
Jag har själv suttit med personal i åldersgruppen 18 - 65. Och den absolut bästa åldersgruppen att lära upp ligger på 25 - 40. Det är inte hugget i sten, det finns många undantag åt båda hållen. Men generellt är det så. Sen finns det så klart många andra fördelar med både unga och äldre. Men det TAR längre tid att lära sig ju äldre man blir.
Vilken kategori jag tillhör vill jag ha osagt. Jag har alltid trott att jag hörde till de snabbas skaror. Det är inte utan att mitt självförtroende fick sig en liten törn när jag nu upptäckte att jag faktiskt inte är "superwomen". 😉
Det är bara att gilla läget. Jag får väl se det positiva i detta också. Middagen blir ju inte lika sen när jag slutar 17:00 hemma vid köksbordet. 😑
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar