Och det stämmer att jag var det för ett antal år sedan, i ungdomens
dagar. Ja, jag var så rädd att jag vissa kvällar inte vågade somna för
rädslan att inte vakna upp igen. :)
Jag antar att man funderar och tänker i andra banor när man blir
äldre, men idag är jag inte rädd på samma sätt ... ja, förutom att jag
givetvis vill leva många år till.
Men det finns något jag är ännu mer rädd för ... att det händer
mina nära och kära något.
Min rädsla att det skulle hända barnen något har alltid varit den
starka, min fasa. Att det skulle hända mina vänner något har jag
nog aldrig funderat på så noga ... ända tills jag fick höra att en
väninna blivit så sjuk att det var ambulansen som gällde.
När jag fick höra det för någon dag sedan ... ja, då kramades hjärtat
åt något oerhört.
Det låter ju helt absurt. Men för ett ögonblick såg jag framför mig
hur jag skulle tvingas gå igenom dagarna utan tryggheten att kunna
nå henne när jag ville.
Ja, visst är det ego av mig? Och den känslan försvann ganska snabbt,
jag skakade av mig det lika fort som tankarna kom. Och jag är glad
att det inte var så allvarligt. Men bara känslan ......
Ärligt talat ... jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det hände
någonting med någon i min närhet.
Jag är ändå lyckligt lottad. Om man bortser från min man, som gick
bort för snart tre år sedan, har jag och de mina fått ha hälsan och
inget allvarligt har hänt.
Jag går fortfarande omkring med ett litet sår efter barnens pappa. Det
har så klart blivit mycket bättre. Men om jag skulle tvingas gå igenom
det en gång till?
Hmmm, jag vill inte veta hur det skulle kännas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar