FAMILJEKRIS

Jag antar att många undrade vart jag plötsligt tog vägen i går när det inte kom
något inlägg på hela kvällen.
Av hänsyn till min närmaste omgivning kan jag inte gå in på några detaljer.
Och nej, det är ingen som har dött. Men smärtan jag kände igår var så
stark, att jag nästan kunde känna hur jag kände för två år sedan när barnens
pappa plötsligt lämnade detta liv.
För vissa kanske det inte är så stort, för mig rasade hela världen samman. 
Och jag kan nog säga, utan att överdriva, att en viktig och väldigt stor 
pusselbit i mitt liv raserades igår.

Kanske jag kan gå tillbaka och berätta hela historian en vacker dag, med
glimten i ögat. Men just nu måste jag tiga som muren, trots att jag egentligen
skulle vilja skrika och få allt ur mig.
Jag mår inte mycket bättre idag. Jag vet att jag måste ta mig samman, har
ju en familj att tänka på.
Och medan jag försöker plocka upp bitarna så får ni ha överseende med
att inläggen kanske inte kommer som de brukar.