tänka sig här hemma.
Vi har gått igenom både svåra dagar och väldigt roliga sådana. Och jag trodde
att vi började läka som en familj.
Det är klart att det aldrig mer blir detsamma i en familj där en familjemedlem
ryckts bort. Men ändå känns det som att vi faktiskt har lyckats gå vidare
och mår så mycket bättre.
Ja ... det var åtminstone vad jag trodde.
Nu har jag märkt att det faktiskt inte är så lätt. Jag har fortfarande nära och
kära som lider, som går igenom riktigt tunga och jobbiga bitar, som inte
kan släppa känslan av att Affe aldrig mer finns bland oss.
Och det gör mig så ont att jag inte kan ta bort smärtan som hela tiden
gör sig påmind.
Jag tror nog att jag VILLE blunda för det faktum att en utomstående kanske
borde finnas till hands. Jag ville så gärna tro att familjen skulle vara den
största stöttepelaren. Nu vet jag inte längre. Jag börjar tvivla på min egen
förmåga att finnas där när det väl behövs.
Och plötsligt inser jag ...... vi har otroligt lång väg kvar att gå, om det nu
överhuvudtaget är möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar