LIVET ÄR SOM EN JOJO

Jag kör en "dagens tanke" om ... lugn och ro kanske??!!

Jag om någon vet alltför väl hur det är med att ha familj, barnen
som kräver sitt, en man som kräver sitt, en familj som skall
fungera.
Om inte allt klaffar är det alltid någon i familjen som blir sur och
börjar höja rösten. Det ena leder till det andra och snart nog är
det liv och höga toner vart man än vänder sig.
Allt det där brukar ha en tendens att ändra sig ju äldre barnen blir,
ju stabilare familjen blir. Och om det inte ändrar sig kan man
vara ganska säker på att det upphör när man inte längre är "två"
eller när barnen är utflugna.

Det är en av få saker jag faktiskt tycker är skönt med att inte ha
en stor familj runt mig. Jag tar hand om mig själv, jag bråkar
aldrig med någon och som regel är det ingen som bråkar med
mig.
Jag vill ha det så. Jag orkar inte längre med när folk är ovänner
till höger och vänster. Och jag har även märkt att om folk blir
irriterade och tjuriga runt mig så blir det kaos i mitt huvud. Jag
hade mer än gärna haft vadderade väggar så jag helt och hållet
kunde stänga ute toner som inte är så glada.
Ja, jag blir helt enkelt ledsen på folks bekostnad när de inte kan
hålla sams.

Är jag empatisk eller bara dumdristig? Måste nog erkänna att det
känns något korkat att bli ledsen när andra runt mig bråkar ... det
rör ju egentligen inte mig. Men ändå ... som de flesta andra trivs
jag nog bäst när folk är snälla mot varandra. :) :)